sina skoerdar. Den bruna aldern var helge Eriks
egen tid, da marken aennu var brun av nyploejning och av allt det blod,
som floet i striden mot goetakonungarna och deras folkungajarlar. De ha
foest er fran era tingshoegar, ni svear, och gjort ert Uppsala till ett
foeraktat staelle, och aldrig foerr sag jag en sadan prakt som deras. Nu aer
det sneda rakt, och skratt aer grat. Men aennu kan det nog ga er vael, bara
ni aero sluga, ty nu aer den dunkelroeda aldern kommen, och nu lyser det pa
oss fran elden i helvetet.

Bergmaestaren hoell in sitt troetta foerspann. Han kaende igen bade roesten
och den jaettelika skepnad, som stod uppe i det avloevade traedet med en
fangstsnara i handen och tycktes alldeles foer ovig och stor foer en sa
vagsam klaettring. Det var Gistre Haerjanson, en oekaend lekare och
yrkesridare, som annars faerdades med nyheter fran by till gard, fran
gravoel till broellop, husbonde oever ingen och gaest hos alla. Genom honom
blev det bekant, vad som haende i vaerlden. Men han foerstod aldrig att
skaemta och gyckla som andra av hans kall. Det stora skaeggloesa ansiktet
var dystert gulblekt, och det svarta haret, som raeckte aenda till
hoefterna, var delat i en maengd tjocka flaetor, nederst omknutna med vita
band. I ett snoere tvaers oever broestet bar han en rad sma tygdockor, som
han vid fester traedde upp pa fingrarna och lekte med. Som han stod daer
uppe i sin kolsvarta skjorta med den breda armen knuten om en ekgren,
sag han ut som den oboenhoerligt harda jordanden med maenniskodockorna pa
sitt broest.

--Du aer ute foer att fanga paskskatan kan jag se, svarade bergmaestaren
kort och utan att haelsa. Samtidigt boerjade han uppmaerksamt att lyss at
sidorna.--Navael, lekare, vad nytt?

--Nyheterna laer du snart fa erfara, naer du kommer fram till Ingrid Ulva
med det myckna jaern, som hon sa otaligt vaentar pa. I dag aer hon lagom
god foerut. Doedssjuk som hon aer, har hon blivit uppburen i sin kammare i
kyrktornet foer att vara i skydd under upprorstiden. Sjaelv kom jarlen
nyss hit med sina bada aeldsta soener foer att goemma dem foer fraenderna. Vad
skulle ocksa hans son med kungakronan? Folke Filbyters blod foerhaever
sig.

Herr Svantepolk hade hittills suttit tyst. Ensam som han var bland de
vilda maennen, ansag han klokast foer sin riddarheder att latsas doev, naer
de hanade hans fraender. Men nu boerjade han lyssna at sidorna liksom
bergmaestaren.

--Jag bedrar mig inte, foell han in. Medan