du bort det
vackra fran var vaenskap som ett barn guldbelaeggningen fran en bild.

--Ack, vi undanbedja oss nagra knaefall, svarade hon. Foerdroej sig inte sa
laenge haer, att ansiktet tappar sorgen och blygseln. Tillat mig att
ledsaga var ridderliga fraende till troeskeln.

Magnus saenkte huvudet, och en tung och bitter suck pressade sig fram ur
det breda broestet. Han sag fran den ena till den andra, som han brukade,
naer han var upproerd. Valdemar stod bortvaend med armbagen stoedd mot
vaeggen. Jutta boejde sig sa djupt hon kunde med handen i kryddpasen och
silade kryddorna mellan fingrarna.

Da foerstod han, att ingenting mer var att goera, utan drog sig bugande
mot doerren och gick.

Naer han kom tillbaka i haerbaerget, var det redan baeddat i de uppslagna
baenkladorna foer honom och hans maen.

Det hade nu blivit moerkt. Algot Brynjulvsson stod och vaentade pa honom
med en liten tranlykta och en bok.

--Jag skall vael laesa dig till soemns som vanligt? fragade han en smula
droejande. Det gar bara _en_ vaeg till maensklig frihet, Magnus. Det aer att
genom laesande och taenkande goera viljan fri.

Magnus satte sig pa baenkladans kant, och haenderna haengde troett mellan
hans knaen.

--Det aer andras misstro, som kryper in i mig och aeter soender
hjaerthalvorna, sa att jag till sist inte heller sjaelv kan tro pa min
egen vilja. Jag hoell in min springare, sa att stalhandsken skar i
handen. Haer kan du se. Mot otur hjaelper varken foersiktighet eller
styrka. Allt var ju hemligt avtalat pa foerhand mellan Valdemar och mig.
Vi skulle bryta nagra spjut och sedan blotta vara huvud och erkaenna
varann jaemnstarka.

Algot Brynjulvsson plockade med nagot pa bordet.

--Och det foerslaget var ditt?

--Navael, det var sa. Jag skickade till och med Valdemar hans
silverbelagda rustning som gava.

--Lysande rustning att se pa. Snaev och ovig att baera. Foer trang oever
armbagarna. Jag provade den foer ro skull i gar.

--Na, det gjorde du!

Det sag ut, som foersoekte Algot Brynjulvsson att goemma sitt ansikte foer
lampskenet. De tva vecken pa sidorna om munnen--alltid roerliga och
darrande med ett uttryck bade av naestan foersmaedlig listighet och
oaendlig seghet--blevo djupa som urgraevda i trae.

--Det sitter nagot dovt kval i ditt broest, Magnus, nagon ohygglig
hemlighet, sade han sakta. Var uppriktig mot din gamla laermaestare fran
fordom.

Magnus teg, men han kunde icke uthaerda den tystnad, som han sjaelv