foersagda. Togo de ett
par steg framat, stannade de strax igen, dumma och fraemmande foer varann.
Pa det viset hoello de pa en lang stund, men hur det gick till, kommo de
slutligen aenda upp pa kyrkvallen samtidigt med skaran fran skogen. Och
daer fingo de mal i munnen.

Bade praest och klockare hoello sig undan pa en sadan kvaell, men liksom
genom en hemlig oeverenskommelse satt nyckeln i kyrkdoerren. Det var
gammal sed. Sa snart lekaren hade sparkat upp doerren, rusade skaran in i
besinningsloes baersaerkagang. Den traeharda tukt, som under hela det langa
aret tryckt deras nackar med sitt ok, foell i sma smulor som murken ved.
Allt det, som de tvungits att aera och boeja sig foer, kappades de nu om
att skymfa. De foerefoello druckna utan att vara det, ty bruket bjoed, att
de nu skulle sla sig loesa, och somliga kavlade upp aermarna och spaende
fran baeltet som foer att boerja ett envig med osynliga vaesen. Deras
stridslust var sammanavlad av trots och skraemsel och blandades med
hemlig tro pa de bannlysta och foerbjudna gamla vaextgudarna och
vaedergudarna, som outrotligt levde kvar i urmarkerna. Daer fanns knappt
heller en enda, som inte nagon gang hade moett dem. Loevkvinnor och alfer
hade ryckt vedyxan ur deras haender eller brutit pilen tvaert av pa deras
bage. De hade haft systrar eller kaerestor, som blivit borttagna eller
slaepade in i berget. En gubbe hade aennu laeppen kluven av en sten, som en
jaette kastat efter honom. De kaende makten hos den eld, som de foersiktigt
maste baera med sig in i skogen till nyroejningen, och de akallade den med
besvaerjelser, vilkas mening de hade upphoert att foersta. Det var
sejdsprak som dvaergen Jorgrimme fordom mumlat oever sin trolltrumma och
husfaeder och husfreyor oever sina plogar eller vid slakt och bak. De hade
sett askan braenna deras lador och torka deras akrar. De hade maerkt, hur
kvinnor, som varit dem likgiltiga, ploetsligt fatt en sadan haexmakt oever
dem, att de varken kunde aeta eller sova. De hade i stormnaetter hoert
flasande haestar sla hovarna i stugtaken, och pa stigar, daer de i aratal
hittat, hade de en dag ploetsligt gatt vilse.

--Vi gloemma er inte, ni vaeldiga i skogarna, sorlade de i sjungande ton,
halvt jaemrande, halvt hotande. Nej, vi gloemma er aldrig, och nu skola vi
goera er goda mot oss foer hela aret.

Gnisslande i naesan haermade de den kristna maessan, och de vildaste
sprungo fram foer altaret och satte sig ned och orenade.

--Jesus