han. Det barnet aer foersvunnet och
foerlorat.

--Troesta dig med dina rikedomar och med att vi stigmaen halla dig i
heder. Foer att skraemma koepfolket till att genast kasta sina vapen, saega
vi alltid, att du aer med oss och star bakom oss pa berget och vaentar pa
din andel. Naer de fa hoera ditt namn, bli de bleka och spaka, sa kaend och
fruktad boerjar du bli oeverallt i landet som roevare.

Det boerjade redan att knoppas och somra, naer han kom hem till Folketuna.
Haesten skaenkte han till traelen, som hade foeljt honom, och sedan gick han
knappast ens under den vackraste solskensdag mer ut pa gardsvallen.
Traelarna visste sina goeromal, sa att han aldrig behoevde tala till dem,
och han laet dem till och med saetta storplogen i akern och styra den.

15.

Hopkrupen och hoeljd av ohyra satt han i askan, och det gragula haret pa
vargpaelsen, som han hade svept om sig, lossnade flaeckvis och foell av.
Hans skor voro soenderbrustna, sa att bara foetterna stucko ut, men
traelarna taenkte icke pa att foerfaerdiga nagra nya at honom, efter han
aldrig laemnade haerden. De sago honom sitta pa samma vis, antingen det
var morgon och de kommo med dagvarden eller afton och de baeddade at sig
i halmen. Naer han flyttade sig, stoedde han sig pa en kaepp, som han sjaelv
hade taeljt. Han foeljde noga arstiderna och vaedret genom att se pa luften
oever vindoegat, och naer det blev vinter, blandade sig snoeflingorna med
roeken och smaelte till sotigt vatten nere i askan. Det fanns ocksa en
sak, som traelarna alltid fragade honom om, och det var tiden.
Oupphoerligt kommo de till doerren och fragade, ty han hade vant sig att
tyda ljusets gang pa vaeggstockarna lika saekert som pa en solvisare. Till
och med under natten kunde han svara dem. De visste icke, om det berodde
daerpa, att han laert sig att iakttaga stjaernornas och manens staellning,
eller om han kaende timmarna inom sig. Daeremot visste han ingenting om
dagarnas namn, endast att mer aen en mansalder nu maste ha foerflutit
sedan den dag, da han foersta gangen begynte sitt fredloesa soekande. Ingen
mindes heller, hur gammal han var. Sjaelv trodde han, att han var nagra
och nittio ar, men traelarna aelskade tro, att han var naera hundra.

Kvinnorna gingo ibland fram och svepte baettre om honom, sa att han icke
skulle frysa, men han mumlade misslynt, att de icke skulle roera honom.
Det var alltid han, som vakade oever askan under naetterna och roerde i den
med sin kae