a att ga in.

--Valdemar, viskade hon, sta stilla!

--Man kan sta saemre. Jag har inte brattom.

--Flera ganger har jag hoert, att det prasslat nere i dimman.

--Foermodligen nagon av bergsmaennens hundar.

--Nu sist laet det som steg, och det var en maenniskas steg.

Han stoette taemligen otaligt foten i tiljorna och boejde sig oever
raeckverket.

--Vem aer det, som smyger omkring och lyss? fragade han med hoejd roest.
Vem aer det, som missunnar mig att jag en manskensstund foerlustar mig
med min unga fraenka?

Foerst fick han icke nagot svar. Daerefter knastrade en torr gren, och nu
hoerdes det klart och bestaemt, att nagon steg fram alldeles under
svalgangen.

--Jag litar pa, att du inte laengre aer gramse pa mig, broder, svarade en
djup roest nere ur dimman.

--Det aer junker Magnus, viskade Jutta och kroep ihop.

--Du brukar annars skryta om god nattsoemn, sade Valdemar med ovanlig
koeld.

--Jag bedyrar, det var inte min avsikt att bespeja dig.

--Nagot sadant kan heller aldrig falla mig in. Varfoer jaemt bedyra sa
mycket i onoedan?

--Jag har letat efter dig, Valdemar, och sa fick jag till sist hoera, att
du satt haer och lekte och jollrade.

--Det var ett joller om ingenting.

--Allt boerjar ur ingenting, broder. Hat, missfoerstand, kaerlek. Ur
ingenting vaexte hela folkungatraedet.

--Aer det foer att saega mig det, som du har kommit?

--Om du kunde se mig haer nere i dimman, skulle du nog maerka, att jag
inte star haer foer ro skull.

--Goer da inga omsvep.

--Var far tog det sa hart nyss, att naer han kom in till sig, foell han
omkull pa saengtrappan. Det blev ropat efter mig, och jag skickade
genast efter nagra kloka gummor. Det aer blodslag at huvudet, saega de. Nu
maste du fort komma ned.

Valdemar lindade armen om belaetet pa stolpen. Han bleknade sa haeftigt,
att han kaende, hur hela ansiktet blev iskallt. Det svindlade till foer
honom, och hans oegon sago bara var sin virvlande gnista. Men naer han
blundade, sag han fadren, den okroente konungen, pa bar. Och under baren,
under sjaelva bartaecket, letade han efter nagot. Det var sa tungt, att
han maste laegga sig ned och taga om det med bada armarna foer att draga
fram det pa golvet, och han hade mycket brattom. Det sag ut som Folke
Filbyters murkna skattkista, men naer han oeppnade den, sag han, att det
var hela folkungaarvet, att det var land och folk och himmel och helvete
och alla de vackra smataernorna och rustningarna i v