an till faerdestraff bara fa sju par ris pa
langfredagsmorgonen. Men betaenk er vael, ni smasvenner. Jag ser, hur
oroligt Algot Brynjulvsson skakar pa huvudet. En aerlig laermaestare som
han sviker inte vid riset. Det blir marter, som er spaeda kropp aennu
aldrig smakat. Det blir en blaeddrig och blodig rygg, som inte pa dagar
kan baera klaeder.

--Det aer jag, som skall goera det, svarade Magnus med oegonen tarfyllda av
skraemsel. Han foersoekte rycka till sig facklan, men Algotssoenerna ville
icke slaeppa skaftet.

--Lat honom fa facklan, befallde Algot Brynjulvsson, och hans langa
vaestgoetamun kroektes belatet. Saell kallar jag den unga konung, som har en
sadan broder.

--Ja, foer min broders skull! mumlade Magnus oavbrutet under hela vaegen
fram till stapeln. Och aennu da halmen flammade upp kring klockan och han
virade om handen det rep, som var faest i klaeppen, fortsatte han att
upprepa sitt halvsnyftande: foer min broders skull!

3.

Innan aennu det foersta klaemtslaget hade hunnit att ljuda, slaeppte Magnus
repet med ett glatt anskri.

--Se, se! ropade han, aennu darrande efter sin foerskraeckelse och pekade
mot skogsbrynet. Valdemar aer inte tagen av dvaergarna. Han har bara varit
ute med Gistre Haerjanson och smadraengarna foer att fanga paskskatan. Det
aer honom likt. Vi borde ha taenkt daerpa.

I skogsbrynet hade det i en hast blivit svart av folk, som sjoeng och
larmade. Bade skallgangskarlarna, bergsdraengarna och finnarna hade
slutit sig till den skara av paskfirande ungdom, som de stoett pa i
skogen. Valdemar var laett att kaenna igen, daer han hoppade och dansade
framfoer de andra i fagerroed mantel och vitbraemad moessa. Bakom honom
sprang Gistre Haerjanson, lekaren, med den fangade paskskatan, som aennu
hade snaran om foetterna och flaxande rycktes hit och dit i luften.
Somliga hade oever sig bockhudar med hornen pa eller stora skrapukar av
trae och vax. Daer hoppade fiskhuvud, paddor, ulvar och bjoernar, men de
flesta hade lindat armar och ben med roeda trasor och klaett sig till
djaevlar. En djaevul kom loepande foere de andra och ryckte till sig
facklan, som han stack fast mellan kaeftarna i sitt galthuvud. Sedan bar
det i vaeg med lagor och gnistor om trynet. Magnus flydde med avsky och
fasa fran klockstapeln och goemde ansiktet i Algot Brynjulvssons klaeder.

Sma flockar av getherdar och vallkullor boerjade nu ocksa samlas pa de
andra hoejderna. I boerjan stodo de bondblyga och