den naermsta kullen. Bergmaestaren taenkte pa hennes
makt och hur det var genom giftermalet med henne, som Folkungarna
aterfatt Bjaelbo fran Ulvungarnas aett. Men Folkungarna voro ju av
dvaergaboerd, och de hade laert henne ondska och sejd. Han visste, att hon
ofta brukade sta i torngluggen och stirra, och han mindes ordstaevet: Naer
Ulva skakar sitt bolster foer himmelens vaeder, da blir det strax en
ryttare av var eviga fjaeder.

Han sag pa den halta haesten och pa oxen, som bara hade ett horn.--Sju
vaellastade slaedar och femton haestar hade jag, naer vi foro fran
Stalberget! mumlade han. Allt skulle jag svara foer vid livsstraff. Och
nu ligger det bara nagra fattiga osmundar kvar pa botten under
halmen.--Han gloemde naestan alldeles Valdemar och koerde ater langsammare,
och aenda tycktes det honom, att den sista vaegbiten krympte alldeles foer
hastigt.

Han kunde nu se ansiktena i torngluggarna och vakterna pa den laga
kullen. Den var rymligt omhaegnad med ett granande vaern av spetsiga palar
och vidjor, mellan vilka nyponbuskarna flaetade sina avloevade taggrankor.
Innanfoer stod en ring av sma och stora hoppackade timmerhus, som ocksa
hade blivit gra av sol och regn, med snoe pa torvtaken. Allra hoegst reste
storstugan sin gavel med groenfaergade ormhuvud pa vindskedarna. Utefter
kyrkvaeggen fladdrade och smaellde nagra vadmalstaelt, och framfoer dem
brann det och sprakade under kittlarna. Fran ingen av traebyggnaderna
steg det i afton nagon roek, men vael fran ena hoernet av torntaket.

Slaeden stannade framfoer kyrkan, och nu befann sig den i sin hembygd
hedrade Hulv Skumble pa det rika och fruktade Bjaelbo.

2.

I tornporten stod en storvaext gosse med platta, raka axlar och svartbrun
ansiktsfaerg. Haret lag slaett och blankt om huvudet som tillkammat med
vatten, och armarna voro langa med breda haender. Bergmaestaren tyckte,
att ett sadant barn vore foett till att bli en foertraefflig smed eller
kittelbotare.

Gossen foerde handen till hjaertat med en viss bradmogen klokhet och
sirlighet och gick ett par steg framat mot slaeden.

--Har ingen av er sett min broder? fragade han med langsam och liksom
foersiktig roest. Och da han laeste svaret i deras oegon, skyndade han sig
att tillaegga en smula frimodigare:--Glaenta dvaergarna pa stendoerren och
lova honom att fa leka med de infangade vallkullorna och stryka dem oever
kinderna, aer han snart lockad. Det aer det farliga med Valdemar, att han
ald