att haemta
oel, och det var den, som vid var toern mot muren rungade moerkt och
ihallande som en klocka. Kopparbollen var kantad med runslingor och hade
fordom i Uppsala gudahov tjaenat som det kaeril, i vilket offerblodet blev
vispat.

Han hoerde otydligt, hur smapigorna beraettade daerom foer varann, och han
sag att de pekade genom roeken mot aennu en naesta doerr. Men han mindes
icke laengre, vad han skulle saega eller varfoer han var kommen. Han kaende
blott, att han maste lyda. Sa fort han hade traengt sig oever troeskeln
till den innersta kammaren, sjoenk han ihop pa knae, djupt framatboejd med
haenderna stoedda pa golvet som en trael, och det smaellde och knakade i
foerskinnet.

Haer sag det ocksa annorlunda ut. Nagra ljuslagor vaexte och krympte pa en
jaernkrona i taket, och vaeggarna voro bladragna med varma bonader.
Framfoer foenstergluggen, som pryddes av huggningar i sten, stod Birger
jarl och sag ut i luften. Vid andra sidan stod det ett dukat bord och en
kista, fullbaeddad med hyenden och dynor. Pa den satt Ingrid Ulva, rak
som ett altarljus, med de avmagrade fingrarna utbredda pa vardera knaeet
och ett hyende mellan nacken och vaeggen. Hon var den hoegmodigaste
kvinna, som nagonsin hade levat, och han visste, att hon aldrig haelsade
de foernaema fraenkorna med hela huvudet utan bara med oegonlocken. Aenda upp
till hakan var hon klaedd i glaspaerlor och sma guldsoeljor. Men fast hon
var mycket gammal och foertaerd, var det utslagna haret aennu ramsvart. Och
lika svarta voro de buskiga oegonbrynen. Den stickande roeken, som traengde
sig in genom doerrspringorna, sotade ned bordsduken, lade sot i alla
rynkorna pa hennes ansikte och svaertade fingrarna pa sidorna om
naglarna, sa att hon sag ut som en lappkvinna i en kata.

--Folkungarna, Folkungarna! taenkte Hulv Skumble. Detta aer Folkungarna.
Nu aer jag hos dem, nu ser jag dem. Heliga Trefaldighet, skydda min
stackars kropp mot pinor!

Ingrid Ulva vaende oegonen at doerren till.

--Var har du mitt jaern?

--Nadiga fru...

--Du hoerde min fraga. Jag ser pa din hammare, varifran du aer.

--Foer Guds mildhets skull... Det var tolv lass... det var atta lass...
Nej, nej, jag minns ingenting, jag vet ingenting... Goda och fromma fru
Ingrid, som alla vaelsigna... det aer foerbi med mitt foerstand... Det var
pa de vaestmanlaendska graensskogarna, som det kom roevare. Foer att hana dig
laemnade de tva fattiga osmundar pa slaedbotten. Men jag sag pa skoeldar