Kristus, ropade de. Aer du gud i landet, sa visa din makt genom
att sopa rent efter oss!

Skrattet ekade genom den lilla lantkyrkan. De trodde lika fullt och
fast pa Kristus som pa valvet oever deras huvud, men nagra ganger under
arets lopp maste de foerneka honom foer att muta och blidka ondskefullare
makter. Redan naesta dag skulle de ater tillbedja honom som foerut och
flytta pa kulorna i radbandet, men nu hetsade de upp varann med det
vagsammas lockelse och ivern att taevla. De raedda kroepo bakom de
modigare, puffade dem i ryggen med tummarna foer att jaga pa dem och
skrattade i oeronen pa dem. Slutligen nedtog lekaren fran vaeggen ett hoegt
traekors, som brukade anvaendas till att baeras framfoer liktag. Det lade
han mot altarringen. Sedan raeckte han Valdemar en av bergsmaennens
hammare och befallde honom att korsfaesta paskskatan.

Valdemar insoep de andras yrsel. Deras hanande trots spred sig i hans
adror och slickade om hans hjaerta som eldslagor. Han sag ut som en ung
askgud, daer han svingade sin hammare, smal och fager med ljust flygande
har.

Den pinade fageln oeppnade och sloet sitt svarta gap och vaeste hest. Under
knuffningar och stoenanden framraecktes fran alla sidor fingrar, som
foersoekte att fa roera vid korset, och sa begynte alla i vinande fart att
laesa besvaerjelsen.

--Skamfagel, skamkulla, haeda och flaxa, skratta och kraxa, doe foer vara
synder och flyg till den bla kullan, till Hel!

Valdemar hoejde korset och bar det framfoer skaran ut ur kyrkan.

Armarna sviktade, ty korset var tungt. Naer han kom ut pa vallen och ater
aemnade boerja att springa, var han naera att stupa i en oeppen grav. En
unken liklukt moette honom.

--Vad aer detta? fragade han och tog foerskraeckt ett steg baklaenges. Men
sedan boejde han sig framat foer att kunna se ned i graven. Da sag han,
att det lag en hop bruna och foerruttnade barnlik daer nere, men ett litet
barn var aennu vid liv och kved sakta.

Lekaren gick fram till kanten och knoet handen oever den moerka gropen. Han
darrade i alla lemmar, och hans ansikte arbetade, utan att han pa laenge
kunde fa ett ljud oever sina laeppar. Till sist gjorde han sig i ordning
att stiga ned och tog stegen, som lag vid sidan.

--Du fragar, vad det aer! sade han. Lyckliga, menloesa barn, du vet det da
inte! Vad det aer? Det aer den nya makt, som smyger sig efter oss in i
hemmen och ut i markerna och sliter tungan ur munnen pa oss och hjaertat
ur broesthalan och be