apenstugan och
silversaeckarna i kaellaren. Nu behoevde han icke laengre spoerja och lyda.
Nu var det hans, endast hans. Han kunde behalla eller kasta, bygga eller
sla soender, allt efter lust.

--Ha de laest oever honom? fragade han slutligen foer att vaecka sig sjaelv.

--Ja, huspraesterna halla pa att laesa oever honom, ljoed broderns langsamma
svar, men nu aer han redan malloes.

--Foermadde han ingenting saega?

Magnus teg.

--Uppriktighet, uppriktighet, Magnus! Varfoer svarar du mig inte? Du
maerkte, att han ville saega nagot, och da boejde du dig ned, inte sant? Sa
maste det ha gatt till.

--Jag foersoekte att trycka oerat till hans mun foer att kunna hoera, men
det laet sa svagt som en liten avlaegsen viskning langt borta, langt nere
fran botten i en gruva.

--Men saeg da ut det!

--Han yrade.

--Det aer detsamma, men jag vill veta ordet.

--Aer det oaterkalleligt din oenskan, Valdemar?

--Oaterkalleligt.

--Tag riket! viskade han.

Valdemar slaeppte sitt grepp om stolpen och stod andloes. Allt blev med
ens toecknigt framfoer honom, och han knoet handen om manteltyget pa den
sidan, daer svaerdet annars brukade sitta.

--Och hvad svarade du da, broder... aelskade broder?

--Jag svarade: lag och raett far ingen bryta. Kronan aer Valdemars, och
jag skall halla den fast pa hans huvud, Gud fraelse min sjael. Blive jag
annars redan haer pa jorden en av de evigt foerdoemda!

--Och den gamle, vad gjorde den gamle?

--Han slog upp oegonen och vaelsignade mig. Hall ord! viskade han. Sedan
miste han malet.

Valdemar skakade sitt har som en skeppsbruten, naer han kaenner klippan
under foten, men aennu kunde han varken taenka eller tala klart.

--Barn lilla... aer du aennu haer? fragade han foervirrat. Fast jag star
mitt i manskenet... jag kan varken hitta doerr eller las.

Jutta trevade darrande pa de stickiga stockarna utan att se, hur nyckeln
blaenkte. Slutligen stoette hon emot den med armbagen och skoet upp doerren
framfoer Valdemar.

Drottningen satt aennu kvar pa saengkanten, fast naestan avklaedd, och
smataernorna hoello pa att gnida hennes foetter med ett vatt handklaede. Vem
skulle hon ocksa blygas foer? Foer systern, foer smataernorna, foer Valdemar?
Nej, daerpa hade hon ingen tanke. Linnet var uppknaeppt, och halsbandet av
baernstenskulor och de tjocka harflaetorna haengde ned oever en jaettinnas
stora runda broest. Men benen voro smala och langa med sma foernaema
foetter. Hon straeckt