n jag oeverlaemnar det heliga svaerdet Grane. Baer det
i trohet och med oflaeckat samvete, sa att det aldrig falnar till aska.

--Hon kan inte med moerkhyade maen, taenkte han hoeviskt framatlutad. Hon
hatade mig fran foersta stunden vi traeffades. Det aer underligt med
kvinnor och deras aningar.--Men hoegt sade han:--Fast jag far mottaga ett
sa avundsvaert segerpris ur min skoena fraenkas haender, aer jag aenda
nedstaemd, ty framgangen berodde inte pa egen foertjaenst utan pa en ond
slump. Jag bedyrar det oeppet... aerligt.

Vid de sista orden vaende han sig mot fadren, men jarlen steg upp, vild
av ursinne, och gick sin vaeg med alla de gaestande folkungarna.

De spridde sig med sina hustrur och ammorna i vandrande flockar under de
gula ekarna. Det var i oktober manad. Roekar och satar voro inne, saeden
var vaelsignad i ladorna, porsen och humlen plockad till brygd. De langa
raderna av bistockar stodo vael oevertaeckta med raghalm, traelarna drogo
upp batarna, och huskarlarna talade i stallet om hoestens sockenfaerder
och mungottsstaemmor. Men naer det knaeppte i bagstraengen pa vaeggen,
sprungo bade herrar och tjaenare efter sina vapen, ty det betydde, att
villebrad var i skogen.

I haerbaerget hjaelpte Algotssoenerna Magnus att skaka flugorna ur manteln
och taga av honom rustningen och den vita underdraekten.

--Varfoer se ni pa mig sa besynnerligt? fragade han. Det plagar mig naer
folk stirrar.

De tego och buro fram hans stugklaeder, och han fortsatte med en foer
honom ovanlig hetta:

--Lycka att min aelskade broder sjaelv har sa litet sinne foer ridderliga
utmaerkelser. Fast han stupade i haestsmutsen, sa det klang, tror jag att
han hade uppriktigt roligt at hela aeventyret, sa snart han kaende, att
han var oskadd. Hade han fatt en rispa, skulle det ha blivit vaerre. Nu
kommer han att goera sig glad oever sitt missoede hela kvaellen... Varfoer
sla ni ned oegonen?

--Vi veta inte, hur vi skola goera med vara oegon foer att bli dig i lag.
Det var en statlig syn, naer du stod i din gra rustning oever din fallne
broder som ett ovaedersmoln och foeroedmjukade honom infoer allt folket. Men
ditt spjut gick tvaers igenom drottningens hjaerta.

Magnus steg ut och begav sig tankfull till det kungliga soemnhuset. Tunet
var fyrkantigt kringbyggt med langstraeckta, svarttjaerade timmerhus, som
styckevis oeverskyggades av ekarna. I mitten stod ett hoegt belaete av
jungfru Maria, belagt med guld och faerger. Rikt sirade