t frimodigt!

--Oever dig befaller jag inte laengre, svarade Folke Filbyter och stoedde
sig mot doerrstolpen. Hjaertats kaerlek, mina barn, kunna ni aldrig giva
mig, och det var det enda jag begaerde.

Han stod kvar och sag, hur de redo bort. Manga av husfolket samlades
ocksa i doerren, men smaningom begynte kvinnorna att laegga i ordning
friskt hoe under baenken och bestroedde det med de allra vaenaste
aengsblomster. Sedan gingo alla traelarna och traelinnorna ut, pa en enda
naer. Han stannade kvar foer att kunna staenga doerren inifran, som det var
bruk vid husblot.

Vaegbroarna danade under hovslagen och Folkungarna voro snart vid det
foersta skogsstraket. Hallsten hade sin brud framfoer sig i sadeln. Han
lekte med hennes fingerguld och hoell upp det oever henne i solskenet.
Allteftersom de tre fraenderna kommo ut pa faeltet igen, stoette de dock
hardare med sporren och faeste blicken aennu skarpare pa den naesta
skogsranden. Daer vaentade dem okaenda haendelser och vida trakter att
vinna. De redo alla tre i bredd och talade om byte och jordisk lycka.

_Bjaelboarvet_

1.

Det heliga svaerdet Grane lag aennu pa Holmgers grav i Sko, och ljus och
skymning brottades oever landet.

Det var dymmelonsdag och kyrkklockorna haengde stumma med bunden klaepp.
Maenniskorna hade aennu icke tvaettat askan ur haret efter botgoeringen pa
askonsdagen, och de laengtade till paskmorgonens skoena fest, da de under
sang ater skulle fa bestroe kyrkgolvet med hackat enris. Barnen, som
visste, att de skulle risas i saengen, naer de vaknade pa langfredagen,
gingo modstulna omkring. De mindes sedan gammalt, att det ingalunda var
nagon lek utan brukade sluta med ett sadant skriande, att det hoerdes
fran gard till gard. Ett moerkt och tungt vaeder med isande blast hade
ocksa ratt under hela fastlagen, och sinnena blevo harda.

Pa skogsvaegen oester om Bjaelbo kom en flock bergsfolk fran Stalberget i
det avlaegsna Jaernbaerarland. Skaran hade blivit plundrad under vaegen, och
av hela foran aterstod bara en ensam slaede, foerspaend med en oxe och en
halt haest. Slaeden hade skapnad av en bat foer att kunna flyta, om isen
brast pa nagot av de talrika vattendragen.

Sjaelva de egentliga bergsmaennen skilde sig fran de oevriga genom sina
snygga paelsar och den lilla hammare, som blaenkte i deras baelte. Den var
bade deras aembetsmaerke, deras verktyg och deras vapen. Da nagot prassel
i skogen oroade dem, hade de samma saett