n
liksom fadern. Han har goemt sig undan haer i skogarna, och med honom
skola vi halla slag. Bytet blir vart, och vi ha loefte om alla hans
gardar. Annars hade vi inte fatt taenka pa att besoeka dig redan i ar.
Just det, att alla tro, att vi bara kommit foer din skull och foer mitt
broellop, insoever hedningarna i saekerhet. Du kan inte ana, hur hjaertat
slar laett, naer man i allt har medgangen pa sin sida. Susar en foerflugen
pil i luften, aldrig traeffar den oss utan alltid ovaennen. Stoertar ett
murket traed, sa faller det inte oever oss utan oever vara foerfoeljare. Men
varfoer fortsaetta att tala om fiender naer alla springa oss till moetes och
taga oss i famnen och lova att sta pa var sida! Lyckan aer med oss, och
henne kan ingen motsta. Du skall glaedja dig med oss, far, och sitta haer
hemma i askan och taenka pa din unga aett. Far, du maste bli den foersta,
som nedkallar vaelgang oever Folkungarna!

--Ja, ve den kvinna eller man, som vill hejda oss! sade jarlen. Far,
klaed dig i scharlakan och skaffa dig gigare och trummare i garden, ty en
dag kan du fa halla bord foer konung Inge.

Hallsten kammade med fingrarna haret ur pannan pa den gamle och boejde
sig fram och sag honom in i oegonen.

--Den dagen kan komma snart nog, om vi lyckas. Och visst lyckas vi. Aennu
har ingen av oss foerlorat en strid. Vi skola skicka dig baenkdynor och
paell till en himmel, om du laemnar oss nagot att koepa foer. Det har taert
pa oss att saetta ryttarna i stand, och foer tillfaellet ha vi just
ingenting kvar. Men nu skall du fa ett foertroligt rad om, hur du skall
vinna Inges gunst. Boerja i tid att skrapa sotet ur taket och att samla
noetter, ty Inge tycker om friska noetter. Du kan ju sjaelv ga till
noetbuskarna och boeja ned grenarna med din kaepp och plocka, sa far du
tiden att ga. Och foer var noet, som du slaepper i pasen, skall du taenka pa
att tusen ganger mer aer vart oegonblick vaert foer dina soener. Vi aero maen,
som ha brattom. Vid dina ar har en hel lang vinter inte mer att giva aen
en dag, men du skall glaedja dig med oss, far. Bjaelkarna ligga lagt i din
sal, och jag kaenner hur jag skrapar soender hoekvingarna, men haernaest far
du skaenka mig ett par nya. Vi hinna inte nu att klaeda av oss var
haerbonad. Jag hoer att ryttarna boerja spela med hornen igen. Det aer ett
avtalat tecken foer att paminna oss att inte stanna foer laenge.

Folke Filbyter, som tyst hade suttit och hoert pa soenernas brusande
ordfloede,