far,
sade han, da de droejde.

Hallsten skyndade sig genast fram, omfladdrad av den silverstickade
manteln, och boejde ett knae och kysste honom pa haenderna. Ingemund foeljde
efter honom langsammare och mer betaenksamt.

--Och du, Folke? fragade den gamle och raeckte ut sin hand.

Jarlen gjorde da som de andra, och innan han fick tid att resa sig,
tryckte Folke Filbyter hans huvud till sitt hjaerta.

--Har jag da aentligen fatt dig tillbaka, Folke! Det blev sa langt, sa
langt att rida pa vaegarna och soeka. Men varfoer kommer inte nu ocksa
lugnet tillbaka till hjaertat? Varfoer gar saret upp igen, sa att jag pa
nytt lider lika mycket som den dagen, da du togs ifran mig? Det vaexer
och vaexer en sadan angest haer inne. Och aennu har du inte en enda gang
kallat mig far?

Jarlen befriade sig taemligen omilt ur hans omfamning och tog ett steg
baklaenges.

--Boenderna kunde se oss, far, och det gar inte an, sade han, roed om
kinderna efter att ha statt nedboejd. Och sa talar du alltid foer hart,
far. I kungsgarden far man laera sig att viska.

--Det laet inte sa nyss, da ni kommo. Jag fruktar inte boenderna, barn.
Boenderna riva inte ihjael varann. Jag har foeraktat och slagit soender
deras gudar, men aldrig krupit foer de maektiga, och foer sadant far man
aera, naer man blir till aren.

--Och vilka bilder slog du soender? fragade jarlen.

--Freyjas och Kristmoderns och kanske andra. Jag raeknade dem inte.

Ingemund och Hallsten bytte en blick och gjorde flera ganger
korstecknet. Jarlen log en smula och klappade den gamle pa skuldran.

--Nu skall du foersta oss, far, sade han foerlaeget men med ett foersoek till
foertrolig vaenlighet. Vi vilja inte brista i sonlig voerdnad och aero inga
hoegfaerdiga tokar. Vi aero bara starka och unga och vilja framat och
uppat i vaerlden. Det aer friskt virke i oss, far, och det ha vi dig att
tacka foer. Naer har nagon foerr vid mina ar blivit tagen till jarl! Men i
var staellning kan det kallas baettre att vara av okaend boerd aen att stamma
fran en gard, som aer illa omtalad, saerskilt bland de doepta. Jag har laert
Inge att vara noga med frejd och boerd. Kyrkan i Skara var min mor och
praesterna mina faeder. Det aer daerfoer vi bedja dig vara foersiktig, sa att
boenderna och hirden ingenting fa veta. I en upproerd tid som nu kunde du
annars laett stoerta dina egna barn. Vi ha nyss alla tre noga radgjort
haerom. Det var mitt mal att taga makten fran de envisa boenderna och