t, toemde Blot-Sven hornet i ett enda langt drag
och gick fram till Frey, som nu lag pa en bar, faerdig att baeras tillbaka
in i hovet foer att uppsta. Naer han hade blodbestaenkt de kringstaendes
ansikten, haender och klaeder, hoell han oever Frey den heliga kvisten--den
sista, som groenskade i tiden.

--Jag hoer vaerldskvarnens dan i Nidarfjaellet, sade han. Soemnloest mala
jaettinnorna. Jag hoer tidens gang. Stoetta vill jag det lutande gudahovet,
sa langt mina ar raecka. Sedan vaentar jag er utan anger, bleka
spjutbaererskor. Du har blivit vintrig och gammal, Frey, och du maste doe
foer att kunna uppsta pa nytt till ungdom och fruktsamhet. Likvael funnos
tider, da folket icke noejde sig med att sticka efter ditt belaete med
sina svaerd utan hellre offrade sina egna konungar. Och nu vaender jag mig
till er, svear. Av halvgjort verk blir ingenting att hoppas. Vackla vi i
dag, blir sedan snart intet mer freyblot hallet. Daer borta i drotthuset
sitter Inge, min svager. Ha ni mod, sa haemta honom hit och lat
blotbrudarna vaessa knivarna.

Han sag vaentande fran den ena till den andra, men de voro upptagna med
att sticka svaerden i skidorna, och molnbildningarna pa himlen stodo vita
och oroerliga. Det muntra sorlet, som hade haelsat guden, var bortblast,
och den tillfaelliga ysterheten foell som en mask fran de svarmodiga
ansiktena. Hornen och traebaegarna blevo icke fyllda vid mjoedkaret, och
nagra kastade bort dem. Anraettningarna laemnades oroerda pa bordet, och
vuxna maen satte sig ned till att grata.

Handeln, som knappt aennu hade begynt, stannade alldeles av vid bodarna.
Koepmaennen fran Gandvik togo sina haestar vid betslet och goemde sig undan
med sina skoena traelinnor. Alla vaende sig om mot drotthuset liksom i
foervaentan, att var stund fa se Inge spraenga ut med sin hird och med det
kristna korset hoegt lyft i handen. Alla kaende de, att den gamla tron var
doed. En foerfaerlig aning traengde sig in pa bade kvinnor och maen och
snoerpte ihop deras strupar, sa att de varken kunde klaga eller hota, och
skuggorna av de kringflaxande asfaglarna gledo oever deras huvud. Men
aennu var det lugnt och stilla daer borta, och hela drotthuset tycktes
foersaenkt i soemn, endast befolkat av tysta loeften och eder om en
straffande haemndedag.

Den bortgloemde enstoeringen pa hoeskullen satt hopkrupen, men sjaelva
tystnaden kom honom att spritta till. Han sloet ater sina vissna oegonlock
foer det starka solljuset.

--Du