mma at det aennu rykande blodet, ty sjaelva offerdjuren
stuckos inne i hovet, och de mesta anraettningarna voro tillredda pa
foerhand. Hela den svartbraenda lunden fylldes smaningom av doedsskraen. Pa
den frusna graesmarken simmade alla fotspar av blod, och bordet och
baenkarna hade maerken efter blodiga fingrar.

Sju och tjugu djurkroppar voro nu upphaengda i traeden, och asfaglarna
skyndade sig fran bordet och slaktstaellena foer att hugga ut deras oegon.
Pa en gang boerjade da ett allmaent ropande och sjungande, liksom om
blodlukten hade foersatt de nyss sa bistra och trumpna bondeskarorna i
vildaste yrsel. Det var dock icke enbart det myckna blodet, som hade en
sadan verkan. Det var icke heller daerfoer att marknadsbodarna nu
oeppnades, eller daerfoer att de paelsklaedda koepmaennen fran Gandvik nu
begynte saelja sina skoena traelinnor, som sutto tva eller tre bakom varann
pa samma haest. Nagra vikingar fran de naermsta skeppslagen samlade sig
kring de barbenta ryttarinnorna, men kommo sig aennu icke foer att
oeverbjuda varann med hoega anbud. Det var nagot annat, som menigheten
redan en stund vaentat pa och som nu haelsades med stormlikt vaexande
bifall. Tre mjoedkar, vael ombaeddade mot koelden med taecken och granris,
blevo naemligen slaepade pa medar omkring hovet och sedan insatta i olika
tjaell, daer var och en fick fritt foerse sig efter tycke. Allra sist kom
en slaede, som drogs av kvinnor och av gossar, som aennu icke vuxit till
ynglingar. Den var taeckt med paell och oeverst pa saetet stod Freys belaete,
beroevat sina klaeder och alldeles naket. Maennen rusade fram och hoeggo och
stucko efter guden med sina svaerd. De aeldsta gummorna ryckte honom
slutligen ned pa marken och piskade honom med tjocka ris, som hade
hanefjaedrar pa topparna.

--Hur vill du att det skall gro i den troetta och somnade jorden! ropade
de och slogo allt ursinnigare med sina ris. Du aer gammal och vintrig,
Frey, och du maste doe foer att kunna uppsta pa nytt till ungdom och
fruktsamhet!

Harporna spelade, och den nyvalde konungen kom i doerren till hovet.
Larmet saktade av, och kvinnorna lade sig ned och lyddes pa guden och
viskade, att han nu vore doed. De begynte daerfoer paklaeda honom hans
dyrbara klaeder till uppstandelsen. Under tiden blevo minnena druckna,
foerst foer Oden till seger och vaelde, sedan foer Tor till frihet och
mannakraft och slutligen foer Frey till grodd och groeda. Naer bragefullet
daerefter blev frambure