handskade traehand
satt ett rostigt och lutande spjut, och folket sade:--Det aer spjutet,
som Erik Segersaell skaenkte den tankfulle doedsguden pa samma dag han
lovade sig sjaelv at honom.--Tor hade roett maenniskohar och en guldblank
halskedja. Alla harpspelare kysste den och sade:--Det aer en av de
kedjor, som Torvald Hjaltesson efter drabbningen pa Foeresvall fick i
sangarloen foer sitt stormande drapa.--Aeven trodde folket, att det
axknippe, som haengde oever Freys stol, foerfaerdigats av det myckna guld
och koppar, som fordom inkastats genom ett hal i en aettehoeg foer att koepa
goda ar. Frey sjaelv var ute och bars kring akrarna, men framfoer hans
tomma plats var ett trint bord. Daer gick hela tiden en borstig guldgalt
i ring och nickade at sidorna med huvudet och oeppnade pa trynet.
Akerbrukare och smeder bestaenkte den med blod och sade:--Det aer sjaelva
Gullenborste, som Sindre sa konstskickligt smidde av ett
vildsvinsskinn.--Allt av jaern i gudahovet var hamrat av besegrades
vapen, men av jaern var aenda det minsta. Till och med pa vaeggarna blaenkte
allestaedes guldplatar bakom facklorna, men taket var sa nedsotat, att
det liknade en vinternatt utan stjaernor.

Blot-Sven vek upp aermarna och tog sma koettstycken efter den offrade
haesten och gick omkring och matade gudarna. Deras munnar voro runda och
oeppna, och naer koettbitarna foersvunno, hoerdes pipet och striden av de
moess, som voro instaengda i de ihaliga belaetena. Sedan doppade han
armarna aenda till armbagen i haestblodet och hoejde dem med utbredda
fingrar framfoer Tors och Odens anleten.

Harporna begynte da att spela och blotpraesterna att dansa med utkammat
har. Pa den aeldsta var det bortsvett. Under den nattliga branden i
lunden hade han kaempat med lagorna foer att raedda en sista kvist fran det
heliga traedet, som aennu laenge fortfor att lysa med sin groenska mitt
genom elden. Han raeckte den med en moerk besvaerjelsesang till Blot-Sven,
som staellde sig mitt i hovet vid den upphaengda kitteln. Blot-Sven roerde
om blodet och mjoelet med kvisten. I en annan kittel kokade koettet. Under
tiden satte sig de foernaemsta tignarmaennen efter alder vid maltidsborden
utmed vaeggarna och begynte att dricka spadet och aeta av flottet och
levern.

Snart kunde det icke rymmas flera maenniskor i hovet, utan de, som icke
redan voro inne, maste stanna utanfoer troeskeln. Folke Filbyter foerdes
av traengseln mer och mer at sidan, och slutligen blev han a