nda sa jaernhard. Just
som han fattade om den, blossade ett sken upp ur aessjan och stack honom
vaeckande i oegonen.
--Aer det sa ni skoeta er syssla? sade han till smederna. Om jag foer en
kort stund slumrar till i en meningsloes droem, genast halla ni upp att
arbeta. Aenda aer hjaelmen langt ifran faerdig, och vad det lider ha vi
kvaell.
--Ja, svarade smederna och stoedde sig mot sina slaeggor. Du straeckte ut
handen och grep tvaers oever staedet. Ville du kanske, att vi skulle ha
slagit till?
7.
Under den tid, som nu foeljde, blev Soldis ej ofta sedd utanfoer stugan.
Ingen hoerde henne nagonsin tala ett vaenligt ord varken med husbondfolket
eller traelarna. Vid minsta ljud om natten stod hon uppraett pa golvet och
lyddes. Aenda till morgonen kunde hon ibland sta pa det saettet, vitare aen
en lilja och oroerlig som en spjutjungfru pa en vaeggbonad. Alltid lyddes
hon at skogen till, ty daerifran vaentade hon att foerst fa hoera broedernas
haestar.
Ingevald vaktade henne och satt inne i tjaellet mellan de nedhaengande
faellarna. Han blygdes infoer traelarna att ej kunna taemja henne. Sa ofta
nagon hoerde pa, latsades han grym och befallande och gav sig till att
bade hota och skymfa henne. Eller ocksa staellde han sig, som om allt
blivit vael mellan dem, och smekte henne med de fagraste ord. Men naer de
andra sovo, kroep han fram till henne oever golvet och tiggde om kaerlek
och kysste hennes kjortel och boejde sig ned framfoer henne i halmen, som
hade han bara begaert, att hon skulle trampa pa honom. Mitt i sin olycka
fylldes han ocksa av svindlande lycka och det spelade och sjoeng i hans
stackars roloesa hjaerta. Han levde i en yra av glaedje och foertvivlan.
Kaerleken slet undan foerlaten fran vaerlden, sa att vaerlden kom honom
naermre, aenda till dess han speglade henne som en sjoe. Saker, som foerut
varit honom likgiltiga eller solklara, foervandlades till fragor. Han
boerjade grubbla pa liv och doed och gott och ont. Vaerldstraedets eviga
brusande, som endast hoeres av grubblare och foeraelskade, floeg genom hans
tankar och lyfte dem i hoejden som oernar och duvor. Det fanns ingenting
aedelt och stort, som han icke skulle velat utfoera, endast daerfoer, att
det foer honom fatt en tjusning, som han foerr ej vetat nagot om. Han
droemde om asynjornas hoega skoenhet och om Jesu moder. Deras ljusglaensande
vaesen staellde sig mellan hans ord, sa att han knappt laengre kunde tala
om det vardagliga och
|