na gamla klaeder och
lagt dem i kistan, som star i skaemman. Jag har nog maerkt, hur ibland den
ena och ibland den andra smyger sig dit in, naer han tror, att ingen ser
det. Och jag har nog foersoekt att smyga mig efter, men da har alltid
doerren varit staengd inifran.

--Och det var broederna, som skickade dig hit?

--De ville, att jag skulle se, hur du hade det. De visste, att mig
skulle ingen goera nagot illa. Foer saekerhetens skull togo de av mig allt,
som var av silver.

--Och ingenting skulle du saega mig, Ulva?

--Jo, tre ord skulle jag saega dig. Talamod, talamod, talamod!

Soldis blev stel och rak och aennu blekare. Hennes blick gick bort oever
den lillas huvud utan att se.

--Oeverbringa da till broederna kyssen, som jag gav dig, sade hon, men
sedan blev hennes roest hard. Haelsa dem, att jag aer en lycklig odalkona
pa det rika Folketuna, gift med en aedel och frejdad bondeson.

Ingevalds uppjagade sinnesstaemning, som bestaendigt vaegde mellan oemhet
och segertoerst, rustade honom med fin hoersel. Han foerstod till fullo det
trotsiga hanet i hennes svar, men han maerkte ocksa mycket vael den
foertvivlade hjaelploeshet, som orden voro aemnade att skyla--eller att
blotta, allt efter hur man tog dem. Han kaende, att trotset denna gang
icke heller gaellde honom enbart utan ocksa broederna. Han njoet med en
svindlande glaedje av vad hon hade sagt och upprepade det tva ganger foer
den lilla, sa att hon icke skulle gloemma nagot. Sedan tog han henne om
handen och ledde henne med sig ut ur stugan. Hon graet aennu, fast tyst.
Foervirrad sag hon sig omkring utan att dock laengre vaga taenka pa att
springa tillbaka foer att en sista gang sla armarna om den straenga
systern.

Naer han kom ut, tillsade han tva av traelarna att haemta sina yxor och
foelja med upp pa skogen. Da de hade gatt ett stycke, fingo de syn pa tva
av Ulvssoenernas traelar, som stodo och vaentade, ocksa bevaepnade med yxor.
Han slaeppte da flickan och bad henne aterigen att inte gloemma Soldis'
svar. Sedan vaende han om hem med sina foeljeslagare utan att naerma sig de
bevaepnade maennen fran fiendegarden.

Han undrade mycket, vad Ulvssoenerna hade menat med den trefalt upprepade
haelsningen: talamod. Han taenkte sedan ofta pa den, stundvis med oekat
lugn men aennu oftare med obestaemd och vaexande oro.

Han sag, att Soldis fran den stunden vissnade bort och aldrig mer steg
upp om naetterna foer att lyssna. Pa foersoek gick han ibland ut