r skulle jag naennas att just i en
sadan stund, da du aer en god och aedel maenniska, straffa dig foer nagot,
som nu inte laengre finns inom dig? Lugnt och leende skulle du draga ditt
vapen, och om du foelle, skulle du kaenna det ofoertjaent. Du aer min vaersta
ovaen, och daerfoer unnar jag dig inte en sa laett doed pa blomstergraeset.
Nej, lev, lev och aldras utan att kunna doe!

Folke Filbyter drog tillbaka sin arm fran stugknuten och pekade med en
fragande atboerd pa sitt svaerd foer att aennu en gang fresta ovaennen. Han
gjorde det med en sadan entraegenhet och en sa uppenbar laengtan att
aentligen fa strida och falla, som hade han bett om en nad.

--Rid nu hem till din gard igen, sade Ulv Ulvsson och vaende sig om foer
att ga in i stugan. Din haest rycker i bindslet och kan slita sig. Vore
det i gamla dagar, skulle du kanske beskylla mig foer feghet och locka
mig till en oeverilning. Men vi ha fatt annat att taenka pa, du och jag.
Vi aero som tva traed i skogen, som vuxit i kapp foer att kvaeva varann och
som stumma sta och stirra pa varann oever de doeda grenarna. Vi ha
ingenting mer att tala om. Jag har redan sagt dig de hardaste ord, som
en maenniska kan saega till en annan.

9.

Husbonden pa Folketuna fann ej laengre ro vid sin haerd. Ingevald var
laenge sedan doed, och sjaelv fortsatte han att rida mellan gardarna och
fraga. Pa det saettet gick det ar efter ar, och han boerjade aldras. Om
vintrarna, naer snoen hopade sig oever vaegarna, satt han hemma, men var var
kom han ridande i sin jaernhatt med det korta svaerdet vid sidan och
alltid foeljd av en oemfotad trael. Det var Kalv, samma trael, som han hade
gift ihop med den suckande Tova.

Folke Filbyter bar en utsliten vadmalskappa oever klaederna, och sadeln
hade ett sa hoegt ryggstoed, att han satt som i en stol. Aennu skrattade
bygdemaennen at honom och mest at hans kittelhatt, som tycktes stoedja
sina braetten pa skuldrorna och som han endast bar av seg vana. Med tiden
blev dock loejet saellsyntare och mattare och blandades med en viss hemlig
voerdnad, ty ryktet om hans olyckor och rikedomar begynte mer och mer
omgiva hans dystra gestalt med sagans glans. Liksom pa trots valde han
ofta sitt sovstaelle pa aengen mitt framfoer Ulv Ulvssons gard. Daer blev
han ofta funnen av husfolket i djup soemn bredvid sin betande haest naer
solen rann upp. Eller ocksa lade han sig vid elden hos stigmaennen och
viste dem den tomma fickan i manteln och beraetta