h soenderrivet, han bloedde om armbagarna, och tva stora och rostiga
jaernringar voro upptraedda pa baeltet.

--Jag kommer sent, jag vet det, men jag har lyckats! sade han frimodigt
och visade, att han icke kunde raecka nagon haenderna, emedan de voro
foerbundna.

--Aer det dessa jaernringar, som du taenker bjuda Ulv Ulvsson och hans
dotter? fragade hoevdingen.

Da Hallsten foervanad och droejande sag sig omkring, tillade han:

--Knappast trodde jag, att det, som du for att haemta, var nagot sa
oansenligt. Men beraetta nu foer mig och mina maen, vad du upplevat. Du
behoever inte foertiga nagot. Jag har sagt dem allt, och fast detta kanske
till en boerjan tycks dig illa gjort, skall du nog sedan komma pa andra
tankar. De veta, att ni aemna taevla med skaenker om samma kvinna och att
hon heter Holmdis.

Hallsten sag tvekande pa brodern.

--Har du inte baettre skoett var hemlighet, aer det heller inte mycket kvar
att goemma, sade Ingemund, aennu moerk i pannan av harm.

--Skeppsmaen, ni kaenna sagan om Olov Tryggvesson, ropade Hallsten och
undertryckte glaettigt sin foerlaegenhet. Han var den stoerste bland
idrottsmaen och fruktade icke att klaettra upp pa de mest hisnande fjaell
foer att daer haenga sin skoeld. En natt beraettade var hoevding foer mig, att
han hoegt pa en havsklippa vid Orkenoearna sjaelv sett de sista foerrostade
aterstoderna av en jaernlaenk, som den vagsamme klaettraren fordom en gang
faest daer uppe. Sedan dess kaende jag ingen ro mer, ty jag foerstod, att
detta var den skatt, som jag sa laenge soekt efter och som var mer vaerd aen
guld. Utan att foertro mig at nagon, styrde jag daerfoer till klippan. Ett
under var det, att jag kunde hitta nagot faeste och halla mig fast pa
tvaerbranten. Naer jag vael hade jaernringarna om handloven, tappade jag
ocksa mitt tag och foell. Och hade inte havet daer varit sa djupt och
fritt fran stenar, stode jag inte nu haer med bytet.

Svens hoptryckta och vaederbitna ansikte klarnade foer ett oegonblick, och
han sag milt pa Hallsten.

--Vore alla mina maen som du! Men vad vill du nu utraetta med de simpla
jaernringarna?

--Nu kan jag med lugnt sinne fara hem, hoevding. Foeredrar Ulv Ulvssons
dotter guldet, da vet jag, att jag i alla fall inte vill aekta henne, om
hon ocksa sedan skulle vilja skaenka sig foer intet.

Ingemunds fingrar spelade pa traesvaerdets faeste. I foertrytelsen gloemsk av
sin vanliga tystlatenhet, utbrast han hoegt och hanfullt:

--Ae