tte att fraga:

--Vilka skaenker har da Hallsten med sig?

--Aennu sa laenge inga, sa vitt jag vet. Den stormodige mannen har ratat
allt, gatt foerbi allt, ansett ingenting gott nog. Sa var det i
grekkonungens skattkammare, daer han bara kom sig foer att behalla nagra
paerlor och stenar till skor och klaeder. Men med vilken raett fortsaetter
du infoer folket ditt naergangna foerhoer?

--Vad det lider, skall du foersta skaelet, Ingemund. Och du sjaelv, vilka
gavor har du?

--Jag har hallit mig till rena guldet, svarade Ingemund med vaexande
foertrytelse, skoenjbart besluten att snart tvaertystna. Vill du se, sa har
jag smaelt ihop det till tva tjocka ringar, sa mjuka att en stark kvinna
kan boeja dem, och sa tunga, att de vaega upp mitt svaerd. Haer sitta de
upptraedda pa baeltet.

Sven kaende pa ringarna och pa svaerdet.

--Det skall vara laetta svaerd och tunga guldringar, som kunna taevla om
vikten, sade han. Men hur aer det med ditt svaerd, Ingemund? Det aer
verkligen laettare aen guldet, ja, naestan lika laett som snibben pa din
mantel.

Ingemund teg, men i harmen ryckte han med ens svaerdet ur skidan och
hoell det framfoer Svens oegon.

--Det aer av trae, sade han. Aer du noejd? Vid gud, hellre ma nagra fiender
fa slippa undan med livet, aen att jag i en het stund skulle kunna hugga
ned min egen broder.

--En sadan avund och vaenskap aer da radande mellan dessa broeder! Daer
kunna ni alla hoera. Det var hemligheten. Men skall jag nu tro mina oegon?
Daer kommer ett segel!

--Det aer svart att segla pa blankt vatten, gaeckades Ingemund, men naer
han vaende pa huvudet, upptaeckte han verkligen en seglande snaecka. Hon
kom langt borta mitt i en frisk bris, som pilsnabbt glittrade fram oever
vattnet, och pa den gula randningen igenkaende han, att det var Hallstens
segel.

Sa snart snaeckan hade lagt till vid den yttersta ringen av skepp,
hoppade Hallsten raskt oever till naesta fartyg och sprang framat mot
hoevdingaskeppet pa de vacklande broarna. Han var laett att kaenna igen pa
silverhjaelmen med den gyllene fisken och pa det fladdrande haret. Ju
naermare han kom, dess praektigare blixtrade ocksa hans vaeringeklaeder av
de dyrbarheter, som syntes honom foer laett vunna att spara pa, men som
aenda voro honom foer lockande att icke baera. Han skyndade sig genast
vaegen fram till Sven, som nu aterigen stigit upp fran baenken, men nu
syntes det att hans dyrbara draekt var i trasor. Hans ena knae var bart
oc