de hanfullt om
skattkistan daer hemma, som vaktades av de bevaepnade traelarna. Stigmaennen
vagade icke roera en man, som ingatt fostbroedralag med Aelg Klubbehoevding,
utan mottogo honom med undersatliga voerdnadsbetygelser som en stormaektig
vaen. I staellet att taga ifran honom haesten, undfaegnade de honom och
skaenkte nya skor at hans trael. Horgabrudarna, som oevergivit sina kaellor,
och bonddoettrarna, som foeljt fredloesa aelskare pa deras skogsgang, buro
fram sina barn till honom sa att han fick syna dem i haenderna. Han ville
sjaelv oevertyga sig, att ingen av dem hade det stjaernuddiga foedelsemaerke,
som hans foerlorade aettling burit innanfoer langfingret.

Naer han kom till nagon gard, gick han aldrig in i stugan utan satte sig
under vardtraedet och talade knotande och klagande om sitt oede. Foer var
gang vinkade han pa soenerna och traelarna och undersoekte noga deras
haender. Det upprepades sa ofta, att de till sist samlades omkring honom,
utan att han behoevde kalla dem. Den foersta tiden gaellde det bara de sma
barnen, men allt som aren gingo, kom ordningen till de halvvuxna
piltarna och ynglingarna och slutligen de unga maennen. Pa samma gang
boerjade han dock frukta, att han var foer laettrogen och att hans
efterforskningar ej voro grundliga nog. Vidskepelsen i hans sinne ingav
honom en dunkel oro foer att hans foerlorade barn moejligen pa nagot
saerskilt gatfullt saett kunde vaexa fortare eller langsammare aen andras
eller till och med hallas goemd i kvinnoklaeder. Till sist fanns det
daerfoer varken ung eller gammal, varken man eller kvinna, som icke maste
stanna och visa honom sina haender. Folket vande sig vid hans besoek, som
hade det blivit hans bestaemmelse att evigt faerdas pa vaegarna. Man
foervanades lika litet oever hans bestaendiga aterkomst, sa fort snoen
smaelte, som oever att hoera gladornas varskri eller finna traeden knoppade.
Runt om i landet blev han kaend, och naer bondhustrun sag honom utanfoer
grinden, sade hon:--Det aer den olycklige husbonden pa Folketuna, som
rider omkring och letar sitt barn.

Naer han icke var ute och soekte, tycktes det honom, att han foerspillde
sin tid i syssloloeshet. Ofta kom han under sina irrfaerder langt bort
till helt andra trakter, och pa Folketuna hoerde man da icke det
vaelbekanta langsamma trampet av hans alltid troetta haest foerraen vid
julmoerkret. Flera ganger hade han ocksa hunnit aenda till Skara, men
praesternas byggnad var omgiven av sp