get foerdaerv rubba oraettvisans grundvalar. Hur krymper inte allt
stort i sina matt, naer det loenas efter foertjaenst, men det, som foergas i
oraettvisa, det fortsaetter att ropa, ungt och evinnerligt, aennu ur sin
grav. Oraettvisan aer det djupaste och heligaste, som blev ingjutet i
skapelsen, pa det att starka varelser skulle kunna uppsta.

--Ulv Ulvsson laer nog mena, att jag lider raettvist, sade Folke Filbyter
och skoet ifran sig den oroerda anraettningen.

--Det menar ocksa jag. Ulv Ulvsson ville ingenting ont, naer han foerst
steg in till dig, och aenda blev han drabbad liksom du. Foer din sons
vaelgang har ingen stritt som jag, och nu sitter jag haer, blindad, med
min sveda. Det foerefaller mig, att vi alla tre lida raettvist, men att
det kanske aenda oeverst i kalken ligger en droppe oraettvisa. Och det aer
den droppen, som goer oss levande.

--Du aer en aennu farligare karl aen Ulv Ulvsson. Det aer farligt foer hela
mitt hus att ha dig kedjad vid vaeggen. Jag har braent bort din syn, sa
att hinnorna pa dina oegon aero hoptorkade och rynkiga. Skall du tvinga
mig att ocksa taga ifran dig din tunga? Haemta in ullsaxen, bryte, och
klipp av honom tungan!

Jakob satt pa golvet med nacken mot vaeggen utan att roera sig.

--Du vill befria mig fran en svar frestelse. Att veta dig soerja sa
mycket och hoera dina fragor utan att svara pa dem, det aer den stoersta
frestelse, som Gud aennu lagt pa mig. Jag aer bunden av en ed. Arma
husbonde, jag far inte hjaelpa dig.

--Bryte, lat saxen ligga, sade Folke Filbyter, och traelarna foersoekte pa
sitt vanliga vis att vaelment truga med mat och dryck foer att troesta
honom.

--Var aero hans soener? viskade de till varann. Vad skall nu ske, och hur
skall det ga med Folketuna?

Det blev ej talat mer den kvaellen, och hela veckor kunde foerflyta utan
att Jakob fick ett enda ord. Ibland kastade Folke Filbyter ett ben till
honom eller raeckte honom fatet, och da skramlade kedjan, naer han
flyttade sig pa golvet med armbagarna.

Folke Filbyter slutade att raekna dagar och ar. Pa garden fanns ingen
annan tidmaetare aen hanen, som fran sin bjaelke gol till midnatt och
soluppgang, men icke till manvarv och arsskiften. Icke heller fanns daer
nagon runstav att karva maerken i, ty runor hade daer alltid blivit
fruktade som sejdtecken och trolldom. Man visste endast, att det
somrade, naer marken blev groen, och att det vintrade, naer snoen foell.
Daerfoer kunde snart ingen saega