rligare karlar aen du, Ulv Ulvsson, och du, Jakob, slaeppte jag aldrig
genom gardsgrinden, sade Folke Filbyter. Varfoer uppsoekte ni mig i mitt
ide? Jag bad er aldrig att komma. Ni togo ifran mig barnet och Ingevald
och min sinnesro och gjorde mig ensam och skydd. Ni bestulo mig i mitt
hem pa allt och klaedde av mig naken infoer mina egna traelar och laeto mig
bara behalla det roeda silvret och guldet.

Da boejde Ulv Ulvsson litet pa huvudet och red at sidan in mellan traeden.

--Var vaeg blir allt smalare och traengre, granne, sade han. Vi fa vaeja
foer varann, men helst utan att tala.

De foersvunno at var sitt hall i skogsmoerkret, och hovtrampet hoerdes
knappt i det djupa barret.

Naer Folke Filbyter kom hem till garden, laet han kedja Jakob vid vaeggen
med en kalvklove, som blev hopboejd till ett halsjaern och starkt nitad.
Det var vid vaeggen inne i stugan, och somliga dagar raeckte han honom
resterna pa fatet, naer han sjaelv slutat att aeta, men andra laet han honom
svaelta. Han flyttade sin baenk sa naera vaeggen, att Jakob kunde kaenna
angan fran maten, och langa timmar satt han och stirrade pa sin fange
under oavbruten tystnad.

En afton, naer maten var framsatt och elden pa haerden lyste upp hela
stugan, sade han aentligen till honom:

--Jakob, nu aer det tid att tala. Var aer min son?

--I mitt hjaerta, husbonde. I mitt hjaerta och mina tankar aer han var
stund. Mer saeger jag dig aldrig. Daertill faeste jag mig foer mycket vid
det barnet. Du ma laegga pa mig alla de kval som du har makt till, aenda
skall jag tiga.

--Traelar, sade da Folke Filbyter, hetta upp ett jaern pa elden och
blinda daermed tiggaren. Han aer inte vaerd att aennu en gang fa aterse den
stora haerliga solen.

Bryten gjorde da, som han befallde, och gloedgade ett jaern i askan. Naer
det blev vitt, gick han bort till Jakob och hoell upp hans oegonlock och
blindade honom pa baegge oegonen.

--Kvaellen aer stjaernljus och fager, sade Folke Filbyter och bjoed Jakob
fatet, som han icke roerde vid. Vill du som jag, sa spraka vi en stund.
Mahaenda klarnar smaningom ditt minne, da du inte laengre foervirras av
det, som aer utomkring. Saeg mig, Jakob, vet du nagot om min son?

--Jag har gott minne, och jag vet, att jag ville honom vael.

Folke Filbyter makade sig framat pa baenken och boejde sig ned oever honom.

--Det som mest trycker mig, aer att jag inte kan ana mig till, hur han nu
har det. Finge jag ocksa aldrig mer se honom, s