kor stodo lutade oever raeckverket och skrattade
at dem. Mitt i rummet, som bara hade tre vaeggar, satt haerbaergets aegare
med nagra andra maen och vaermde foetterna pa ett gloedfat. De talade mycket
haeftigt, ty liksom alla byzantiner voro de inbegripna i en teologisk
traeta.

--Jag saeger er, for han ut med avbrytande skaerpa, att vad tro man aen
har, blir den till sist alltid vantro foer nagon annan. Naer jag var fange
hos Alp Arslan, fick jag heta vantrogen, daerfoer att jag inte trodde pa
de sju himlarna och profeten fran Mecka. Men vad skulle jag foer min del
saega om Alp Arslan eller om den jude, som satt inspaerrad i samma
faengelse som jag och som var morgon vaeckte mig med att hoegt och lugnt
foerneka Den heliga jungfrun? Och dessa vaeringar, som sedan gammalt aero
mina goda kunder och broeder, de beraetta mig, att i deras land far man
heta vantrogen, om man inte var jul sticker en galt. Nej, mina vaenner!
Min tro, det aer den, att mitt haerbaerge alltid skall foerbli den himmel,
daer alla tvister draenkas i ett vaelkryddat vin.

Han sprang upp det fortaste han kunde och den yviga paelsen slaepade
omkring honom pa mattan. Han graevde i fickan och hittade ett par
taerningar, som han slungade ifran sig pa bordet. Sedan fattade han
tjaenarinnorna om livet och kastade dem, den ena efter den andra, raett i
armarna pa de intraedande vaeringarna. Vita i manskenet som marmor kysste
de smaellande de skaeggiga krigarna bade pa mun och kinder och foeljde dem
till soffan. Deras svarta har var utslaget, och armarna och axlarna, som
var morgon blivit ingnidna med en deg av vetebroed och asnemjoelk, voro
lena att stryka oever som rosenblad. Om pannan satt ett guldband med en
groen sten. Men de voro manga i antal, och de, som blevo till oeverlopps,
togo itu med maten. De kokade ihop russin, plommon och koersbaer med
honung och cedervatten och bestaenkte en liten tarta med anisolja.
Alltefter som anraettningarna blevo fullfaerdiga, staellde de fram dem pa
en trekantig duk, som vaerden bredde ut pa golvet; och oupphoerligt
trampade och snavade han pa sin paels.

Tva vaeringar hade under tiden staellt sig vid bordet med nagra guldmynt
framfoer sig och kastade med taerningarna. Sa snart den ena av dem vann,
gick vinsten genast med naesta slag tillbaka till den andra. De maette
varann med en moerk blick, och en lang stund blevo taerningarna liggande.

--Vartill denna evinnerliga lek? utbrast slutligen den yngre och skoet
taern