ngamaerken, men det var varken av guld eller silver eller trae
eller tyg utan av smitt och vridet jaern. Det foerestaellde en ringlad orm,
som lyfte huvudet mot en stjaerna. Vaeringarna anade, att det foerestaellde
vishetens sinnebild och att det gott kunde passa Blot-Sven.

Foer att giva sig till kaenna staemde de upp en sang pa goetamal. Genast
fingo de svar pa sveamal och norskt mal och togo da ned seglet och rodde
in mellan snaeckorna. Daer blevo de vael mottagna och fingo blodgraeddat
broed och manga andra nordiska raetter, som de i aratal laengtat efter.
Sedan foeljde de Sven och vunno bade aera och byte, och Ingemund och
Hallsten raeknades snart till de mest beroemda bland hans maen.

Slutligen haende det, att flottan en hel vecka lag och vaentade pa lugnare
vaeder foer att halla ting pa oeppna havet. Under hela tiden kunde maennen
pa de olika skeppen icke meddela sig med varann annat aen da och da med
ett rop eller genom att svaenga en fackla. Men en roed mantel, som hissats
pa hoevdingaskeppet, sade dem, att ting foerestod och att de icke
onoedigtvis fingo slaeppa varann ur sikte. De kaende sig daerfoer hungriga
efter nyheter och blevo storglada, naer aentligen en morgon grydde med
vindstilla. Skeppstjaellen och seglen blevo nedtagna. Alla de fyrtio
snaeckorna roddes fram till hoevdingaskeppet och lades i ring utanfoer
ring, de stoersta och praktfullaste innerst och de mindre ytterst.
Landgangar blevo sedan fasthakade mellan relingarna, sa att maennen kunde
besoeka varandra och komma och ga som pa broar i en flytande stad. Sa
fort allting var i ordning, tvadde de ansikte och armar och patogo full
haerbonad som foere en drabbning. De, som aennu icke hade blankat hjaelmar
och brynjetyg, skyndade sig att feja och gnida. Daer var mycket skaemt och
talande, och hela det oaendliga havet lag spegelblankt utan land.

Sven, som var en gammal och oglad hoevding, hade redan tidigt stigit upp
i lyftningen. Det var hans vana att sta daer och se pa molnbildningarna,
som skildrade upp och foersvunno och bestaendigt aendrade skapnad. Hans
grastaenkta skaegg bestod av en otalig maengd sma runda tilltryckta lockar,
och sadant var ocksa hans har. Barhuvad som han stod, liknade det en
taett om hjaessan neddragen moessa av nagot isgratt och knollrigt skinn.
Pannan skoet kullrig fram oever de sma och djupt liggande oegonen, men hela
nedre delen av ansiktet var intryckt och naesan liten och rak.
Svarmodigare droemmareoegon hade aldri