ungrade
och toerstiga flocken av lejon och bjoernar pa cirkus. Alla, som de moette,
veko at sidan och goemde sig bakom foerhaengen och bildstoder. Oavbrutet
ropande sitt: vaeringarna, vaeringarna! hastade de fram genom de manljusa
pelarsalarna och in i den tranga skattkammaren. Daer stod redan deras
oeverste hoevding och vaentade dem.

--Var och en har raett att taga sa mycket som han kan baera med haenderna i
en boerda, sade han. Endast det, som ligger i denna jaernbur, far ingen
roera, ty det aer det heliga liljediademet och rosendiademet, och de aero
kejsarearv. Minns nu! Ingenting pa ryggen, ingenting under manteln! Allt
skall baeras framfoer er i haenderna.

--Du behoever inte laera oss, vi ha varit med foerr! ropade nagra av de
aeldsta och stoette honom foer broestet. De staellde sig pa bord och baenkar
foer att na de oeversta skapen eller de rikt smyckade sadlarna och
haesttaeckena. Somliga togo klaeder, rustningar och dyrgripar, men de
flesta graevde i kistorna bland loesa paerlor och stenar av alla slag.
Skattmaestarna stodo raklanga utefter vaeggarna som fastspikade och hade
frivilligt satt nycklarna i alla las.

--Ni komma sent, vaeringar, sade oeverste hoevdingen, som redan hade
foersett sig med en stav av tungt guld. Vi fa skynda oss. Sedan blir det
hovfolkets tur.

De lastade da pa sina haender sa mycket de kunde rymma och tagade sedan
ut igen med det blaenkande rovet framfoer sig. Folkesoenerna voro de sista,
som blevo kvar. Ingemund hade valt ut ringar och mynt och sadant, som
var av rent guld, men Hallsten gick aennu villradig omkring och hade bara
plockat ihop nagra enstaka paerlor.

--Jag letar efter nagot, som har aennu stoerre vaerde aen guld och stenar,
sade han. Och vill du, sa tag haer sjaelv vad jag hittat. Men jag ser, att
dina haender inte ha rum foer mer, och jag far vael daerfoer behalla detta
till skor och klaeder.

Aennu en gang gick han ett sista varv kring den halvplundrade
skattkammaren och soekte, och sedan foeljde han brodern tillbaka oever
gardarna. Hans rov var icke stoerre aen att han kunde baera det framfoer sig
i vaenstra handen. Skattmaestarna trodde, att anblicken av sa manga
dyrbarheter skakat hans foerstand och att han inbillade sig halla den
yppersta klenoden.

Naer Folkesoenerna hade hunnit ut genom den yttersta porten, boerjade de
efter vanan att halvhoegt tala med varann.

--Jag taenker, att vi nu fatt nog pa denna av Djaevulen regerade stad,
sade Ingemund. Aer