go ned till skeppet med sina saeckar och
skrin.

Ett praektigt vaeder gynnade deras faerd, fast det blev sparsamt med
soemnen, ty de maste naestan bestaendigt passa pa skeppet. En gang kommo de
till en oe, daer en liten stad lag inbyggd i tre soenderfallna tempel utan
tak. Daer gingo de upp och utkraevde en dryg skatt och vilade sig flera
dygn i froejd och gamman. Skeppsfolket ville, att de skulle stanna daer
foer alltid och goera sig till samkonungar oever oen, men de gingo bort och
viskade med varann. Och naer de kommo tillbaka var deras enda svar, att
seglet genast skulle hissas.

Icke langt efterat kommo de till en borg, som lag pa en oedslig
lantudde, men den var illa befaest och borgkarlarna kommo ned till
stranden och bado om grid. De sade, att de sjaelva stammade fran nordmaen
och att de gaerna pa nytt skulle vilja se starka nordmaen ibland sig. Foer
att visa, att de menade allvar, staellde de upp alla sina doettrar pa
klipporna. Som de ocksa voro ungefaer trettio, fragade borgfolket
sjoemaennen, om de icke ville vaelja var sin och sedan stanna med Ingemund
och Hallsten till hoevdingar.

--Jag har sett manga sadana borgar byggda av nordmaen, svarade Ingemund
och vaende sig till brodern. Nagra ha aennu varit maektiga och starka,
andra naestan utdoeda liksom denna. Jag har kommit till sadana borgar i
Gardariket och aennu fler laera vi traeffa utefter kusterna hela vaegen,
aenda till dess vi na hemmet. Men jag har knappt sett en enda, som genom
sitt laege kan goeras sa ointaglig i haenderna pa en rik man. Vill du
stanna, skall jag gaerna laemna dig haelften av mitt guld.

Hallsten visade sig da ganska aengslig och foerklarade, att Ingemund
hellre borde stanna, efter han var aeldst. Ingendera ville bli daer, men
bada ville att den andra skulle stanna. Daerfoer floeg seglet fort upp pa
masten igen.

Naer de ankrade vid Nioerva sund, fingo de hoera, att nordmaennen laenge
sedan vaent tillbaka mot norr. De gavo sig da ut pa det stora saltet och
styrde efter vinternaetterna.

Det blev en hard faerd, ty tre maen maste alltid sitta vid styraran, och
de andra hade full sysselsaettning med att oesa. Foerst upp mot England
fingo de i sikte en flotta pa bortat fyrtio snaeckor. Ett skepp var
stoerre aen de oevriga och hade guldbelagda svirar. Bade det gapande
drakhuvudet och stjaerten voro klaedda med glaensande fjaell. I lyftningen
stod en bredaxlad man med hoevdingens maerke. Det var faest pa en stang som
andra hoevdi