ag. Jag kan ingenting bevisa mot dem, bara se och tro. Inte heller aer
jag nagon spaman, Ingevald, men rimligast maste det vael synas mig, att
din avkomma liksom andras skall besta av bade goda och onda maenniskor.
Om ocksa tio aettlingar av din son ga foerlorade, men bara en enda stiger
som en stjaerna, da foeddes och levde du inte alldeles foergaeves.

--Och nagot sadant skall kunna ske? Det tror du?

--Skaenk mig ditt barn, sa fa vi proeva och rannsaka, vad som aer moejligt
eller omoejligt. Naer sag du att frukten liknade det fula och bleka froe,
som foersvann i jorden? Jag skall goemma gossen foer alla och vara en
oemsint och vakande far foer honom, sa laenge min gode Herre tillstaedjer.

--Du vet, Jakob, att allt vad du begaer av mig, det maste jag giva. Men
har du da ingenting foer mig?

--Daerom fragar du! Liksom laeste jag inte redan klart och tydligt i ditt
hjaerta, vad du innerligast astundar! Har du inte nyss beraettat foer mig
hela ditt liv! Varfoer smoeg du dig till domareringen, daer jag talade,
varfoer stoette du stenguden ned i forsen? Och vad var det foer nytt ljus,
som foell in i dig, naer kaerleksruset med sin anger och sina eldslagor
vael hade fatt dig vaken? Dina tankar ropade endast pa Soldis. Men naer
hon bleknade av och red in i balet, fortsatte de aenda att ropa, fast
allt hoegre och hoegre, utan att du sjaelv knappt maerkte, hur namnet
smaningom blev en annans. Han, den andre, han skickade mig. Och nu
paklaeder jag dig den vita skjorta, som jag i dag baer i min pase. En
broder radde mig, da jag gick fran Skara, att jag skulle medtaga den,
och sedan dess kaende jag ocksa under hela vaegen, att nagonstaedes vaentade
mig en stor glaedje. Det var langt att ga och jag blev oem om foetterna,
men nu ser jag, att jag hunnit dit jag skulle. Mitt sinne var betryckt
den gangen jag primsignade traelarna vid domareringen. Jag visste, att de
snart skulle gloemma mig igen och att det aer husboenderna, som haer
bestaemma oever tron. Men nu foerstar jag, att det var foer dig jag talade,
just foer dig, fast jag da var utan kunskap daerom. Ingevald Folkesson,
jag klaeder dig i vita vadum, i doepelsens snoevita skrud, innan du traeder
infoer den, som du laenge hemligt laengtat till.

--Tag mig om livet och hjaelp mig att resa mig, sa att jag far knaefalla,
bad Ingevald. Jag tror pa din gud Vite Krist, daerfoer att han aer
barmhaertig.

Jakob tog fram en liten traeflaska med olja och bestroek honom pa broestet