e efter honom,
nagra springande, andra till haest, de flesta utan vapen. De hade gloemt
bade ovaenner och moejliga oeverfall och taenkte endast pa att soeka at alla
hall som jakthundar. De traengde sig in i buskar och snar, spredo sig pa
de olika stigarna och gingo fran gard till gard. De skickade ocksa bud
till Aelg Klubbehoevding och hans maen, och hela dagen hoerdes deras lurar
kring traesket. Men all moeda blev lika loenloes, och naer Folke Filbyter
tredje gangen red foerbi skurdtemplen, hoell han in den flaemtande haesten.

Han tillsade traelarna att bryta ned templen, ett efter ett. De sleto
upp naevertaken, vaelte omkull stolparna och hoeggo i stycken belaetena,
bade asagudarnas och Jesu moders. Haestarna skrapade med hovarna pa
soenderslagna gudar, och till spillrorna talade han foeraktets ord. De
kommo lika langsamt som fordom, da han pa foerhand taenkte ut vad han
borde saega, men nu floeto de raett fram ur hans sjael, och i sin hoegtidliga
langsamhet ljoedo de som en boen. Om hela vaerlden ocksa hade lyssnat,
skulle han ha talat lika langsamt och sagt alldeles detsamma.

--Om ni foerma att kroeka ett har pa mitt huvud, sade han, varfoer ligga ni
da stilla? Varfoer resa ni er inte till haemnd? I era namn roeva
maenniskorna och doeda utan mod att tillsta, att de goera det av egen lust.
Jag har anropat luft och anga, var gang jag offrat till er. I medgangen
fick jag inte min jord av er och inte min lycka, och i motgangen blir
jag inte hulpen. Ingenting frukta ni sasom maenniskors vittnesboerd. Mitt
korn skall vaexa som foerr och mina traelar skola arbeta som foerr, ty de
aero goda traelar och mana om att goera sin husbonde till lags. Da de
slutligen saetta mig i hoegen, skola de vittna, att jag laerde av mina
levnadsar och att jag bad er om intet och tackade er foer intet.

Sa laenge traelarna voro i faerd med att bryta ned skurdtemplen, lydde de
honom med haemndfull glaedje, men naer de hoerde honom tala, blevo de
foerskraeckta och begynte att smyga sig undan. Till sist var daer ingen
annan kvar hos honom aen bryten. Han satt ocksa till haest, och aennu en
gang foeljde bada vaegen inat skogen.

Det fanns nu bara en gard, daer ingen aennu hade fragat, och det var Ulv
Ulvssons.

Den lag nere pa slaetten, och fran bergsstigen kunde de se husen och det
lummiga vardtraedet.

Folke Filbyter vaende sin haest och styrde rakt ned mot garden.

--Du har mist din besinning, husbonde, sade bryten. I din sorg vet du
i