och missaemja ur intet! Jag
har ingenting annat att foerlita mig pa aen mina egna livsar, som aero
hastiga och korta, och pa er, traelar. Foer foersta gangen behoever jag
maenniskohjaelp. Jag har klaett och foett er som mig sjaelv. Min vadmal och
min mat har varit er vadmal och er mat. Ni ha fatt sova och vila, och
jag har varit man om att lata er leka och foerlusta er. Kunna ni nu ocksa
vaka och vakta och vid foersta hovtramp sta faerdiga med yxorna framfoer
grinden?

--Det lova vi dig vid Frey den gode! Och nagot kan du vael ocksa lita pa
stigmaennen, ropade genast alla traelarna.

Utan att vaenta ett oegonblick laengre, skyndade sig genast Tova, sa pass
hennes stela ben foermadde, att begagna sig av den ljusnade staemningen.
Hon haemtade en skal med vatten och broet av en nyss utslagen loevkvist och
raeckte den at husbonden. Sedan lyfte hon upp barnet i hans knae.

Han namnfaeste da gossen genom att doppa loevkvisten i vattnet och rita
Tors hammarsmaerke pa hans panna och pa hans broest. Foer att visa honom en
saerskild heder, kallade han honom Folke efter sig sjaelv och upprepade
daerefter fem olika ganger namnet.

--Laegg nu barnet hos modern, sade han sedan till Tova. Under tiden ga
vi andra att offra en hane vid skurdtemplen, efter seden bjuder sa och
efter det aer Tors dag.

Ingevald satt kvar inne i tjaellet hos Soldis utan att blanda sig bland
foerebedjarna. Men naer han fick se Tova komma igen med barnet, glaenste
hans oegon. Om han hade kunnat rodna, skulle ansiktet ha faergats av
glaedje, da han stack ut huvudet mellan de haengande faellarna. Lika
hastigt oeverfors det dock av en tungsint troetthet, och han viskade:

--Soldis har legat i en tyst och lang soemn och hon andas sa sakta, att
jag knappt laengre kan hoera det. Soldis, Soldis, aennu har du inte
foerlatit mig! Varfoer gar du ifran mig just nu?

Tova lade barnet ned till modern, men ingenting foermadde att vaecka
henne. Da begynte den omtaenksamma och mangfoerfarna traelkvinnan att leta
bland allt gammalt brate innerst i tjaellet. Slutligen hittade hon det
horn, som Ingevald hade tagit fran Jorgrimme i hans hoeg. Daerom visste
hon ingenting och gjorde heller inga fragor. Myndigt och bestaemt satte
hon gossen i sitt knae och laerde honom att dia tjurhornet, sedan hon
fyllt det med ljum mjoelk och ryckt traepluggen ur den genomborrade
spetsen. Annars var det tyst och stilla i rummet. I kitteln, som haengde
pa kedjor oever elden, kokade nagra h