kallas
hoegsaetesstolpar? Varfoer maste allt haer vara som hos andra? Varfoer skall
allt vara lika? Varfoer far inte maenniskan leva, som hon vill? Sover jag
saemre i min halm aen Ulv Ulvsson i sin lucksaeng? Nej, nej, det vilda
Folketuna skall foerbli, som det aer. Alla buskar kunna inte baera kvalmiga
nypon. Det talas mycket ont om oss, och manga ihjaelslagna vaegfarare
ligga i kaerret. Ingenting angrar jag, ni erbarmliga gudar, men med detta
barn skraemma ni mig.

Hon vinkade pa de andra traelarna, foer att de ocksa skulle komma till och
allesamman hjaelpa henne att bedja. De staellde fran sig sina verktyg och
redskap och kommo langsamt, en efter en, aenda till dess det var en taet
ring omkring honom. De kaende med sig, att av allt, som hittills skett
pa Folketuna, var denna stunden den betydelsefullaste. Husen och de
heliga akrarna och de sjaelva, allt skulle ju en dag tillfalla detta
nyskapade vaesen, om det fick behalla livet som en nadeskaenk.

Naer hon sag hela skaran samlad, blev hon modigare och mindes sin plikt
och myndighet som jordemoder.

--Det aer sedvaenja, sade hon, fast i boerjan aennu litet darrande pa
roesten, att jordemodern skall bedja foer barnet. Daerfoer far du ha talamod
med mig, husbonde, och inte taga det illa. Vi traelar ha aennu inte gloemt
de skymfliga foerebraelser, som vi en gang hoerde haer i stugan fran Ulv
Ulvssons mun. Nu har haer foetts ett barn, som aer av ditt blod och hans
blod. Och du skulle inte lata det leva, bara daerfoer att han aer din
vaerste ovaen? Lat gossen vaexa och en dag halla styret pa storplogen. Lat
honom da rida till tingsstaden och staella sig framfoer den stoersta stenen
i domareringen. Det skall bli Folketunas domsten, och fran den skall han
tala foer oss till de andra odalmaennen, sa att det kommer heder och
anseende oever oss. Befall mig hellre att utriva ditt eget oega, husbonde,
aen att baera bort gossen.

Hon kaende sig redan halvt segerviss, ty runt om hoerde hon de andra
traelarnas hoegljudda bifall. Hon tyckte sig maerka, att husbonden ljusnade
och var naermre hennes egna tankar, aen han aennu ville visa. Han sag hela
tiden ned pa barnet, och efter aennu en stunds besinnande sade han:

--Foerr var jag fruktad och trygg och skulle likgiltigt ha gatt in i
doedssoemnen, men Ulvssoenerna laera varken ha gloemt mansskadan eller rovet.
Till sist komma de, och kunna de, taga de nog ocksa med sig barnet. Hur
har haer inte pa mindre aen ett ar vuxit olycka