t min foersta och
sista tanke har varit hos henne. Men jag aer inte rik som du och har inte
folk som du, och jag visste, att striden skulle bli hard. Langt haerifran
har jag en gard, och daer samlade jag i hemlighet maen och vapen och
haestar. Vi ha knappt haer unnat oss klaederna och foedan foer att smaningom
och med talamod kunna rusta den lilla skaran daer borta. Att kaera mot dig
pa tinget hade varit bortsloesad moeda, men jag knoet foerbund mot dig med
de andra gardarna. Och just da naetet var faerdigt att dragas samman, ja,
da kom budskapet att min dotter inte laengre fanns till. Aennu kvider foer
mina oeron den stolta och missfoerstaende haelsningen, som hon skickade med
systern.

--Och allt detta tillstar du foer mig sa oeppet och utan omsvep, Ulv
Ulvsson! Din dotter kan du inte laengre taga tillbaka, det aer visst, men
taenker du da inte haemnas?

--Naer vi fingo hoera om hennes doed, gingo mina soener till sina skepp och
haerja nu i vaestervaeg. Haemnden, granne, behoeva vi maenniskor inte soerja
foer. Vedergaellningen kommer lika saekert som snoen om vintern. Oever henne
rada makter, som aero visare och starkare aen vi.

--Sa ha vi inte stort mer att saega varann, Ulv Ulvsson. Tag nu upp
bagen, eller om du foeredrar svaerdet, sa ga in i stugan och haemta det.
Ingen vaentar mig i afton daer hemma, och jag har god tid.

Ulv Ulvsson stod kvar utan att lyda hans uppmaning. Han atervann en
skymt av sin forna avmaetta vaerdighet.

--Foer en man, som sa darrande stoeder sig mot husknuten, aer inte nu raetta
stunden att upptaga ett envig, sade han. Bonde fran Folketuna, jag har
aldrig hoert din roest sa hovsam och saktmodig, och vad du i denna stund
minst laengtar efter, det aer att se en annans blod. Du har gjort mycket
ont i ditt liv, men i olyckan kommer det foer var maenniska en stund, da
viljan till det onda sa helt mister sin kraft, att det inte laengre finns
rum hos henne annat aen foer det, som gott aer. Da blir hon foer den
stunden eller kanske foer en dag eller ett ar en alldeles ny maenniska,
som inte laengre minns eller kaenns vid vad hon foerr varit. Och da fragar
hon sig:--Varfoer skall jag lida sa mycket, jag, som aenda inte aer ond? Se
haer i mitt hjaerta hur braeddfullt det aer av allt gott och hur bittert jag
oemkar mig oever mitt olycksoede. Ty ett olycksoede aer det att straffas sa
hart, da man endast kaenner goda oenskningar.--Pa det saettet talar hon da,
och sa aer det nu med dig, granne. Hu