foer nagra dagar sedan
kunde droemma, har ovaedersmolnet stigit upp. Nu finns inte laengre nagon
atervaeg, och moeter jag Ulv Ulvsson, sa draeper jag honom.

Uppfriskade genom den starka maltiden och noejda med hans vaknande lust
att vaerna om gardens heder, skyndade sig alla att beredvilligare aen
nagonsin lyda hans befallningar. Hela dagen arbetades det pa Folketuna
och kaelkarna gnisslade i ljungen, naer de slaepade fram de tunga stenarna.
Sot och gnistor sprutade ur halet pa smedjans torvtak, och Folke
Filbyter satt sjaelv pa den sotiga kubben bredvid staedet. Hans gamla
ringbrynja blev upprullad och rengjord fran rost, och han laet foerfaerdiga
en hjaelm av alldeles saerskilt slag. Han letade fram en av de vanliga sma
och kupiga hjaelmarna, som lago i vapenskaemman, men runt omkring laet han
saetta braetten, som foervandlade den till en sorts kittelhatt. En enda
gang i sitt liv hade han sett en sadan jaernhatt pa en ensam kaempe under
en stormning vid Danelagen och maerkt, att den gav gott skydd mot allt,
som foell, antingen det var pilar eller stenar. Smederna funno den
missprydande och tung och ville knappt sla fast nitarna, men han tvang
dem att fortsaetta med arbetet.

Troett av nattvaket och dagens manga ovanliga bestyr saenkte han smaningom
hakan mot broestet och somnade, som han satt pa kubben. Aennu i droemmen
sag han smederna vaenda hjaelmen oever staedet och hamra pa nitarna.

Han droemde att han satt i de underjordiska verkstaederna, daer Muspelhems
sotiga vaesen lupo kring med sina gloedgade jaernstycken utan att kaenna
nagon sveda fran gnistorna, som hundravis faeste sig pa de hariga och
krokiga benen. De skuro taender och straeckte gloedjaernen mot doerren,
liksom vaentade de daerifran ett besoek av allt, vad de mest hatade och
skydde. Daerute trampade det och skrapade med stavar och spjut i sanden.
Det kunde icke vara nagra andra aen asagudarna, som Jorgrimme hade
beraettat om och som aennu gingo omkring och letade. Men Freyja kom in i
gnistregnet, stor och rund och med sa breda och glesa taender, att de
liknade aeppelbitar instuckna under laepparna.--Daer ga de och leta,
viskade hon och haengde sig oever hans axel, sa att det klingade och
spelade i broestsmyckena, och ingenting maerka de! Det froe, som de soeka
efter, har jag nu redan satt i livgivande och vaextkraftig jord.

Han vacklade under den skoena gudinnans tyngd och grep henne om armen.
Aldrig hade han kaent en arm sa len och glatt och ae