are daer inne. Icke foerr aen han
hoell om bada doerrstolparna, foerstod han, att han icke sett vilse, utan
att de tva loest slaepande laederrepen under bjaelken voro det enda, som
fanns kvar av gossens baedd. Klaedd i vita vadum lag Ingevald i sitt tjaell
innanfoer skinnfaellarna och liknade med sina slutna oegon och knaeppta
haender mer en doed aen en levande. Om nagon hade staellt sig framfoer
Folketunas husbonde och utfoerligt och med manga ord beraettat honom, vad
som haent, skulle han icke ha foerstatt det klarare. Under sina faerder i
sydliga land hade han sett manga doe i vita vadum, och han visste vad det
betydde. Som i skenet fran en hastigt uppflammande eld sag han framfoer
sig den gamle Jakob med olja och dopvatten och slutligen pa flykt med
barnet i sina armar foer att raedda det at den nya tron. Han gjorde heller
inga fragor och taenkte icke pa att utdela nagra snarradiga befallningar,
utan stund efter stund gick i overksamhet. Han tog ej sin blick fran de
tomma repen. I jordgolvet under dem var aennu en grop, som han sjaelv
trampat upp, da han suttit vid haengvaggan. Den kom honom att taenka pa
ett plundrat rede, och han brast ut i jaemmer. Det var icke grat och det
var inga ord. Det var en klagan, lik den som jaegaren stundom under
naetterna hoer fran avlaegsna lyor och legor i skogarna. Den vaexte och
sjoenk, och ibland blev den kvaevd och stilla. Han begynte ga i ring om
det tomma staellet, tungt och vaggande som en bjoerninna, naer ungarna
blivit stulna. Traelarna kastade fran sig hackor och spadar och saellade
sig till honom foer att dela hans sorg. Det hade aldrig ingatt i deras
foerestaellningar, att Folke Filbyter hade ett hjaerta. Och nu brann det
framfoer dem med en sadan flamma, att deras egna foerkrumpna hjaertan
taendes av lagan! De kaende sig som hans barn, hans enda hjaelpare, ryckte
i hans klaeder och trugade honom med vatten och med mat foer att pa sitt
enfaldiga vis soeka troesta honom. Hans nakna kaempaarmar haengde viljeloesa,
och haenderna, som nyss upphettats av arbetet, blevo kalla och torra.
Aennu naer han hoerde, hur de ledde fram haestarna, foerstod han icke
meningen daermed. De fingo klaeda och rusta honom, hur de tyckte, med
brynjan och saxsvaerdet och den vaeldiga kittelhatten.

Naer han slutligen satt i sadeln och bryten lade tyglarna i handen pa
honom, spraengde han genast i vaeg, sa fort den lilla lurviga hingsten
foermadde med sin tunga och stoetande boerda. Traelarna foeljd