oera sig i sin foedelse, och
pa Folketuna vaexer ingen aedel frukt. Jag var goemd bland menigheten den
natten vid domareringen, da du signade alla omkring dig, men jag kaende
att det icke var foer mig du talade. Och inte heller var det foer det
barn, som sover daer borta i solstrimman. Hur moerk och roed skall inte den
strimman bli, innan det kvaellas!

--Du talar som en troett och sjuk, broder, sade Jakob. Alla troetta tala
som du. Daerfoer skulle jag ocksa helst vilja svara dig barnsligt och
stilla, som man talar till troetta och sjuka. Men du vet inte sjaelv, vad
dina ord betyda foer mig. Av all den klagan, som moett mig under mina
vandringar, har ingen mer foerskraeckt mig aen den, som nu langsamt boejt
dig till jorden och som jag fatt hoera fran sa manga, manga. Vi aero
frukter pa onda traed, ha de sagt mig, och foer oss finns daerfoer ingenting
att hoppas. Jag kunde inte svara dem, att det var osant, vad de sade
mig, men heller inte, att det var sant. Broeder aero inte lika broeder och
soener inte lika faeder, ty om de ocksa aero lika i mycket, aero de saellan
det i allt. Just skillnaden kan vara sa uppenbar, att naermsta fraende
ibland blir naermsta ovaen. Mycket aer arv, men haelften aer foervaerv. Luften
och maenniskorna omkring oss, det tal som dagligdags surrar foer vara
oeron, allt gar in i oss och blir delar av oss. Giv mig en ung maenniska
och lat mig fa varda och skoeta henne, och jag tilltror mig att
ungefaerligen kunna dana den bild, som jag sjaelv bestaemmer. En ung sjael
aer en tom lampa. Den kan vara av daligt gods eller av baesta, men lagans
klarhet beror mest av den ingjutna oljan. Eller stamma vi inte alla fran
tjuvkvinnor och drapare! Men sa kan viljan gloedgas och smidas, att
oevermodet blir till styrka och svagheten till godhet. Sjaelv var jag ett
utsatt barn, som en from praest hittade pa en rishoeg i skogen, och jag
vet ingenting om mina foeraeldrar. Kanske skulle jag blygas och soerja, om
jag traeffade dem, hur syndfull och obetydlig jag aen finner mig sjaelv.
Men ett gott finns det inom mig, Ingevald. Jag kaenner i min braecklighet,
att jag baer en gnista av en helig vilja, och den baer mig laett framat
som pa vingar. Med foerskraeckelse har jag ocksa laest den heliga
Augustinus om arvsynden, men i staellet att oevertyga mig, kom han mig att
tvivla, och jag har ofta bedroevat broederna i Skara med min irrlaerighet.
Jag aer ju blott ett kyrkans ringa redskap och de aero mycket kunnigare aen
j