tt ord i det ena huset och ett i det andra fick jag smaningom de
goda kvinnorna i Skara att ganska noga beskriva staellet. Sjaelva trodde
de nog, var och en foer sig, att de voro mycket foersiktiga och
foerbehallsamma. De kunde ju heller inte veta, hur pass allvarligt vi
menade med var vaenskap foer den gamle ensittaren. Ja, ensittare, det aer
vad han laer ha blivit, och haer skall han bo. Det gaeller nu bara att
hitta nagon gangstig genom de taggiga snaren.

Han foerde ned haesten i graeset, och da han kom till kullens bakre sida,
som vette fran farvaegen, visade sig en trappliknande stig upp till ett
traekors och en liten torvlagd riskoja. Utanfoer ingangen satt Jakob och
lappade sina skor och var sa upptagen av sitt arbete, att han icke
maerkte fraemlingarna.

--Har du gossen hos dig? fragade Folke Filbyter.

Jakob spratt upp, vaeckt av den djupa roesten, och straeckte oroligt
huvudet oever buskarna at andra sidan. Han trodde, att ropet kom fran
vaegen, och foerst naer han vaende sig om, fick han klart foer sig, att han
var funnen av bonden fran Folketuna.

--Nej, vid Kristus, jag aer ensam, svarade han med aengslig iver. Varfoer
rider du kring haer i skarabygden? Sluta upp att soeka efter barnet. Du
kommer aenda aldrig att hitta det.

--Nu aer det foer dig vi komma, Jakob, sade traelen. Folke Filbyter
tycker, att det aer synd om dig och vill taga dig med sig. Daerfoer gar jag
nu genast upp med en repstump och haemtar dig.

--Aer det bara mig ni soeka, da blir jag lugnare till mods. Det var
Ingevald, som gav mig barnet. Han bad mig att taga det. Jag var ingen
tjuv. Men jag vet, Folke Filbyter, att du anser dig ha husbonderaett oever
allt levande pa din gard. Blir det dig till nagon lisa, sa tag gaerna
haemnd pa mig.

Han slutade med sitt arbete och tog pa sig de halvlappade skorna. Sedan
kom han ned. Folke Filbyter laet da binda honom vid sadeln och tvang
honom att ga med bredvid haesten hela den langa vaegen hem.

Naer de slutligen voro pa skogsstigen ovanfoer Folketuna, moette de Ulv
Ulvsson. Han var ocksa till haest, och ingendera ville rida ur vaegen foer
den andra. Haestarna stannade framfoer varann och fnyste och grinade
fientligt.

--Rid ur vaegen du, jag aer storbonden haer pa trakten, sade Folke
Filbyter, och de bada ovaennerna sago varann stelt i oegonen.

--Nej, rid du, jag aer aeldst, svarade Ulv Ulvsson.

Da sprang Jakob emellan, sa langt hans rep raeckte, och hoell haestarna i
saer.

--Fa