mitt i
natten och laemnade stugdoerren oeppen efter sig. Sa laenge han kunde
uthaerda koelden, hoell han sig goemd bakom stallgaveln, men det haende
aldrig, att hon ens reste sig upp och gick fram till doerren. Naer han
kom tillbaka, lag hon och sov likgiltigt och tungt. Andra naetter, naer
han hoerde, att hon var vaken, latsades han sjaelv sova foer att baettre
kunna speja pa henne. Med skinnfaellen uppdragen aenda under oegonen lag
han och sag, hur manskenet, som floet ned genom vindoegat, darrade av
frostglitter. Eller ocksa foerdrev han tiden med att foersoeka igenkaenna
traelarna pa deras olika snarkningar. Bestaendigt lag hon dock kvar lika
stilla pa sin plats med ryggen vaend mot honom utan att laengre tyckas
taenka pa nagon flykt eller hjaelp.

Smaningom led da vintern mot sitt slut, och det somrade pa nytt oever aeng
och aker. Lycklig och aenda fraemmande satt han bredvid henne, da hon
slutligen foedde honom en son.

Gamla Tova, som var gardens jordemoder, bar ut barnet pa tunet till
Folke Filbyter. Han satt pa stenen och vilade sig efter arbetet. Hon
lade gossen splitt naken framfoer honom pa de gula blommorna.

--Soldis har nu foett oss detta gossebarn, sade hon. Det tillkommer dig,
husbonde, att bestaemma om jag skall saetta ut det i oedemarken eller laemna
igen det till modern. Vill du hoera pa oss traelar, sa saega vi: lat det
leva. Matte en god fylgia taga sig an den spaede. Haer ha inte foetts manga
barn pa din gard. Finnkvinnan har rymt till skogarna, och pa manga langa
ar har du ingenting foersport om dina aeldre soener. Foerr ibland hoerde jag
dem viska med varann under naetterna, och jag vet, att haer kaende de
aldrig nagon raett trevnad. Ungdomen laengtar efter aeventyr och dad.
Toerhaenda ha de sa faest sig vid sitt skepp och det fria havet, att de
aldrig vaenda tillbaka. Kanske ha de som manga andra vikingar tagit sig
borg och mark i andra land. Kanske aero de redan fallna.

Hennes hjaerta bultade hart, under det hon foersoekte att laegga sina
slaepande ord sa vackert och frestande, som hon kunde. Och aennu
aengsligare blev hon till mods, da husbonden icke genast svarade henne
utan tycktes falla i tankar.

--Det talas mycket ont om Folketuna, mumlade hon och kaende sig varsamt
foer, men vi traelar veta, att du i grunden aer en god husbonde.

Han sag upp.

--Varfoer voro inte mina soener foernoejsamma som jag? Kunna ett par
uppraetta timmertraen skaenka heder at en gard, bara daerfoer att de