och mellan axlarna och beklaedde honom sedan med vita vadum. Daerefter
boejde han honom oever krukan, som stod bredvid laegret, och vattenoeste
under boen hans huvud.

Ingevald froes under de kalla dropparna, som runno ned utefter halsen,
och genombaevades daervid av den mest outsaegliga lycka. Han kaende sig svag
och viljeloes men lyft av omhuldande haender i ett sadant hav av ljus, att
han slutligen blev delaktig daerav och fylldes av andras styrka. Roester
talade med honom langt ute fran den vida och okaenda vaerlden. Det
foerefoell honom, att nagra voro myndiga hoevdingars och biskopars, men
andra kvinnors och till och med barns. Alla sade de till honom, att han
icke laengre var ensam, utan att de aelskade honom och froejdades med
honom, fast de aldrig sett honom eller ens nagonsin skulle fa hoera om
honom. De skulle leva kvar som en samlad haerskara mitt i det oevriga
folket, om han ocksa sjaelv foersvunne i plaga och doed. De delade med sig
av sin styrka, och foer honom var denna kaensla av aentlig ro alldeles ny,
men foer den kringvandrande predikaren var den ett dagligt och vael bekant
saellskap.

Anande hans tankar boejde han sig daerfoer intill honom och fragade:

--Far jag haelsa broederna och systrarna, var jag gar fram?

--Du far, svarade Ingevald.

Den gamle laeste da oever honom och gav honom broderskyssen. Sedan gick
han till haengvaggan och doepte barnet. Aennu i sina boener talade han med
samma snabba roest som alltid, icke av likgiltighet eller vanvoerdnad,
utan daerfoer att en ynglings iver brann i hans ord och handlingar lika
vael som i hans steg.

--Konung oever maenniskorna, ropade han, herre oever jorden, lat undret
ske! Visa oss, visa hela vart folk, att ingen mer behoever soerja likt
denne, som nu knaeboejer foer din tron. Om ocksa hans avkomma hundra ganger
skulle trampa pa ditt kors, visa oss, att en rengloedgad vilja till sist
kan vaexa ocksa ur det ondas froe och bli till skinande helighet!

Ingevald lag aennu pa knae, och det droejde laenge, innan han hoejde
ansiktet. Roeken fran haerden omvaervde haengvaggan som skyar, och genom
doerren sag han, hur fadern och traelarna arbetade ute pa akern.

--Min fromme vaelgoerare, viskade han. Tiden aer knapp, ty de andra kunna
naer som helst komma tillbaka. Vi maste taenka pa barnet. Haer lider det
ingen noed, det aer sant, och alla vaka oever det. Jag sjaelv var den ende,
som alltid kaende mig fraemmande foer det barnet. Men i Folke Filbyte