alla konungar lata doepa sig.

--Det finns nagot, som heter tro, hoevding.

--Inte foer unga maenniskor med sa otalig hjaertklappning som ni bada. Foer
er aer vaerlden aennu sa laenge grekkonungens oplundrade skattkammare. Ni
aero yra och upptagna av er sjaelva och ha hardare pannor aen bockar. Vad
bekymrar det er i dag, om slutligen doedsguden aer den enoegde asafadren
eller en annan? Vad goer det er, om det aer den langbente Hoener med sina
storkar, som springer omkring och laegger in spenbarnen i stugorna, eller
om det aer Sankt Niklas med sin stav och vattenbalja? Minnas ni ibland
ens sjaelva, naer ni buga som djupast, om det aer Tors eller Kristus' maerke
ni teckna oever hjaertat? Gudarna aero till foer oss gamla, och jag froejdar
mig at er unga haelsa. I mannaminne har ingen sa stor vikingaflotta som
min varit under segel, och jag anar, att den blir den sista. En lycklig
traeff var det foer er att fa vara med. Ni ha tur, Folkesoener, och ni
komma att ga langt... om ni inte draepa varann.

--Du menar nagot med de sista orden.

--Annars skulle jag vael inte ha uttalat dem.

--Du menar mer, aen du saeger.

--Kanske. Jag har kommit en hemlighet pa sparen.

Han satte sig ned pa baenken, men folket var otaligt och gjorde buller.

--Naer som helst kan det blasa upp igen, knotade nagra. Det hoeves inte
att vaenta pa en sa ung man. Dessutom veta vi, att det har kommit nysmaen
till dig, och vi vilja hoera, vad de ha att foerkunna.

--Varfoer droejer Hallsten? fragade Sven och vaende sig ater till Ingemund.

--Ja, svare den, som kan.

--Och om jag kan det baettre aen du, Ingemund?

--Da kommer jag aenda i det laengsta att tvivla.

--Aenda vet du, att Hallsten om kvaellarna brukade sitta hos mig i
skeppstjaellet. Det har foerdrivit tiden foer mig att hoera pa honom. Jag
har redan sa vant mig vid hans saellskap, att jag nu saknar honom, da han
aer borta.

--Och vad har han da haft att foerrada?

--Litet nog, om du sa vill, och aenda ganska mycket foer en gammal man,
som sjaelv bara har ett svaerd till sovkamrat.

En glimt av oro lyste upp Ingemunds oegon.

--Har han talat om hemmet?

--Om er far har han inte sagt mycket.

Ingemund blev lugnare.

--Var far aer en storrik odalman av gamla slaget... en god hedning.

--Faegnar mig, faegnar mig. Om honom har alltid Hallsten yttrat sig mer
skyggt och undvikande. Men jag har lockat ur honom ett och annat om era
lekar och tidsfoerdriv i barndomen. Var det int