herden och foermenade, att den som
ville halla sin tro i helgd, helst borde undvika bykyrkan. Maennen fingo
slutligen ga allena i hoegmaessan, och foerde de kvinnorna med sig, syntes
pa dessa som oftast spar efter tarar, oerfilar och hardragning.

Under det att kvinnorna salunda foersvarade Hans Hinz, var hans eget
stoersta bekymmer just det, att han aldrig kom i hoegmaessan. Orsaken till
hans uteblivande var enkel men avgoerande: han aegde icke nagon
helgdagsdraekt. I de lappade, lumpna arbetsklaederna, genompyrda av mjoel
och liksom fernissade med beck och kada, kunde han icke infinna sig utan
att komma pa skam bade infoer Var Herre och skogsfogdens Graedel. Han
oevervaegde laenge och under hoegt spaenda oegonbryn fragan, hur han skulle
kunna skaffa sig en anstaendig helgdagsdraekt. Pengar hade han inga. Hans
loen utgick in natura och var sa knapp att den blott raeckte till draengens
dagliga spis, en sorts mjoelroera, som han kokte i salt vatten. Hansi Hinz
funderade i sex manader och besloet till sist att uppsoeka kvarnaegaren,
herr Gruber, som bebodde en vindskammare i skolhuset. Besoeket skulle aega
rum en soendag, men redan pa loerdagskvaellen begav han sig astad. Natten
aemnade han tillbringa i naerheten av Graedels gard.

Daer i byn radde den seden att den manliga ungdomen anvaende
helgdagsnatten till att uppsoeka sina kaerestor. Hansi stoette foerdenskull
samman med manga unga maen, som ensamma och tysta eller och i sjungande
flockar drogo ned mot byn. De haelsade honom med en visserligen trumpen
men dock ofoertydbar aktning, och foer foersta gangen njoet han soetman av
att vara en betydande person. Den rike bonden Bruts ende son i foersta
giftet, en ung och enfaldig man vid namn Henrik, laemnade till och med
sin sjungande flock foer att sluta sig till Hans Hinz. Och den hjaertans
beskedlige token hade inom kort anfoertrott Hansi sin loerdagshemlighet
han aemnade uppsoeka skogsfogdens Graedel!

Hans Hinz hade gaerna velat fraga, om Henrik staemt moete med Graedel och om
de kanske redan voro faestfolk. Men han kom sig icke foer. Stillatigande
och till synes oberoerd gick han vid den sladdrande ynglingens sida,
lagade dock sa, att de bada sackade efter och snart befunno sig pa ett
betydande avstand fran flocken. Da stannade han ploetsligt, och i det han
gjorde sig fri fran Henriks arm, sa han:

Du taenker ga till skogsfogdens Graedel. Men hoer nu pa: jag skall ga i
ditt staelle.

Den foerbluffade friaren soek