ned. Har hon krossat en tallrik, sa har det varit
jordbaevning. Har hon begatt, vad man kallar ett felsteg, sa maste hela
maenskligheten genast och med kraftiga medel raeddas. Ty hur skulle hon
kunna ha begatt ett felsteg, om inte maenskligheten vore genomfoerdaervad?
Det blir sa stort och ovaligt allting pa grund av hennes starka fantasi
och hennes ringaktning foer sma, enkla fakta. Aero de till pa koepet
obehagliga, sa fa de absolut inte existera. Hennes fantasi skaenker at
obetydliga handlingar de hemskaste och omoejligaste konsekvenser. Om
hennes allra minsta hemlighet foerrades, star genast vaerlden i brand. Och
det vaersta aer, att hennes fantasi aer suggestiv och har en ovanlig
foermaga att saetta annat folk i roerelse och foerma dem att bega dumheter.
Lat oss ta ett exempel. Lat oss saega att en kvinna rakat ut foer en
jaemfoerelsevis obetydlig maloer. Hon har slagit soender ett vaerdefullt
foeremal, till exempel en dyrbar vas--

Just i detta oegonblick intraeffade en liknande olycka: fru Olga rakade
knuffa omkull ett blomglas, som stod framfoer henne. Det var ett
egendomligt sammantraeffande men vaeckte i och foer sig mindre haepnad aen
fru Olgas skraemda utrop:

Casimir!

Flickorna Willman, trots deras laettsinne kaenda foer en ovanlig
sjaelvbehaerskning, hoppade hoegt pa stolarna; praesten harsklade dovt;
froeken Alexander oeppnade munnen stort som om hon velat saega: aha!
Generalagenten drog sig hastigt at sidan, ty i fru Olgas roest lag ett
energimaettat hot. Men Casimir Brut yttrade lugnt:

Foer min del foeredrar jag sanningen, behaglig eller obehaglig. Den
obehagligaste sanning staeller till med mindre trassel aen den
behagligaste loegn.

Nu buro de tre naetta flickorna in kaffet, likoererna, cigarretterna.
Under det att dessa havor utdelades och de foersta roekmolnen korsades
oever bordet, radde en tankediger tystnad. De haeftigt uppskakade
flickorna Willman boerjade saenda varandra en och annan betydelsefull
blick i foerening med vissa hemlighetsfulla grimaser, som bildade
slaektens teckensprak. Fru Olga satt alldeles stilla och sag rakt framfoer
sig; i den vita nagot ungdomliga draekten sag hon ut som en flicka, som
foer foersta gangen far vara ute bland stort folk.

Tystnaden broets av praesten, som sa:

Ett gott ord aer detta: Saeg sant vad du saeger, men saeg inte allt, som aer
sant. Jag saeger gaerna sanningen, men jag goer det pa ett belevat saett
och sarar ingen. Det aer min metod. Men he