rrn torde inte vara i
besittning av mycken belevenhet.

Jag aer nog inte det, medgav Brut. Jag har inte fatt laera mycket i den
vaegen.

Herrns barndom, fortsatte praesten, tycks ocksa ha varit av det
bedroevliga slaget. Att vara styvson till en bonde och oaekta son till en
draeng, det aer en dalig boerjan. Jag antar, att herrns riktige far inte
bekymrade sig stort om honom?

Han kunde inte det, svarade Brut. Han kom i faengelse, da jag var nagra
ar gammal, och han dog i faengelse.

Allt baettre och baettre! sa praesten. Toers man fraga, varfoer han kom i
faengelse?

Foer mord, svarade Brut.

Jag ma saega, atertog praesten efter en fundersam tystnad, jag ma saega,
att dylika premisser kunde ha givit en saemre konklusion aen vad herrn har
blivit. Men nu ska herrn beraetta oss nagonting om allt det daer!

Naja, sa Casimir Brut och stroek skaegget fran bordet. Om det kan laera
nagon nagot, sa kan jag vael beraetta.

Da och da avbruten av praestens fragor och damernas infall foertalde han i
ungefaer foeljande ordalag historien om

HANS HINZ OCH KVINNORNA.

Hans Hinz Faber hette han, som skoette kvarnen; aegaren hette Gruber.
Kvarnen lag en halvtimmes vaeg ovan byn, och vattnet, som drev
kvarnhjulet, daemdes i byn upp i ett murat baecken, vari kvinnorna skoeljde
sin tvaett. Da de sysslade haermed, foell deras tal gaerna pa Hans Hinz, och
kvinnorna oeverbjoedo varandra i att prisa hans kunskaper och foermagor. Om
en fraemling lyssnat till lovsangen, hade han saekerligen fatt den
foerestaellningen, att mjoelnaren var en mogen man och i besittning av den
rikaste erfarenhet. Det var dock icke fallet. Hans Hinz raeknade blott
nagra och tjugu ar. Daeremot var det sant, att han aegde utomordentliga
kroppskrafter, vilket kvinnorna ej heller foersummade att prisa. Han
skoette ensam arbetet i kvarnen och vidmakthoell det gamla skraellet, som
naestan dagligen maste lappas och stoettas. Dessutom fann han tid och
krafter att bista bykvinnorna i deras oraekneliga moedor och bekymmer.

Den bland dessa, som foerst upptaeckte Hans Hinz, var en viss fru Maturin,
en aenka, som sedermera blev gift med den rike bonden Joachim Brut. En
augustiafton kom hon och manga med henne fran skoerdefesten i en avlaegsen
bergsby. Det oevriga saellskapet gick kvarnen foerbi utan att varsna Hans
Hinz, som satt oroerlig pa baenken vid kvarnvaeggen. Vaeggen var gragroen av
mossa, draengen gulgra av mjoel; i skymningen sago de honom icke. Men f