sig med mer eller mindre
tvetydiga uppdrag. I fallet Faber tycks han ha vaedrat moejligheten till
en "stor" raettegang. Saken foerefoell visserligen enkel. De foer den
anklagade graverande omstaendigheterna voro oevervaeldigande och mot dem
kunde han endast uppstaella ett mycket svagt alibi. Men herr Schueler hade
vid ett besoek i byn gjort en bekantskap, som ingivit honom vissa
foerhoppningar om att kunna sla ett stort slag--han hade laert kaenna fru
Maturin.

Herr Schuelers taktik gick ut pa att framstaella Faber som en folkledare
och ett offer foer kyrkliga intriger. Tyvaerr staemde den anklagades
upptraedande infoer raetten illa oeverens med denna bild. Faber hyste en
fast foertroestan till sitt alibi. Indicierna hopade sig, men han trodde
sig kunna parera dem med de laettsinnigaste loegner. Han tycktes uppfatta
foerhoeren som ett spaennande spel och var tydligen stolt oever att sitta
inne med den avgoerande trumfen: sanningen. Han bemoette aklagare och
vittnen medlidsamt, ironiskt, oeverlaegset. Och han som tillfoerne saellan
eller aldrig skrattat eller ens smalett, kunde nu brista i gapskratt vid
nagon fraga, som syntes honom saerskilt dum och meningsloes.

Ni tro mig ju inte i alla fall! skrek han. Men det aer noedvaendigt att vi
maenniskor tro varandra. Det aer det enda noedvaendiga. Ni pratar alldeles
foer mycket! Man fangar inte sanningen som man fangar en ekorre genom
att staella sig under traedet och smacka!

Trots domarens tillraettavisningar upprepade han gang pa gang dylika
fraser med ohoeljd ironi i min och tonfall. Ahoerarna voro daerfoer till en
boerjan ganska ense i sina omdoemen om den anklagade: han var en typisk
foerbrytarnatur och en loegnare av foedseln. Sanningen att saega gjorde han
ett allt annat aen angenaemt intryck. Den vackre bypojken hade i faengelset
hastigt foeraendrats och ingalunda till sin foerdel. Den rikliga
faengelsekosten i foerening med det ovana stillasittandet hade kommit bade
kropp och ansikte att svaella upp till blekfet pussighet. De foerut
vaederbrynta kinderna voro nu mjoelvita och mot denna sjukliga blekhet
stack oegonbrynens breda, svarta rand av pa ett saett, som gjorde ett
hotfullt, brutalt, obehagligt intryck. Daertill kom att hans upptraedande
foer varje ny raettegangsdag blev alltmera egenkaert och oevermodigt. Den
statliga och praktfulla domsalen med dess staendigt taett besatta
ahoerarbaenkar gav honom en hoegst oeverdriven foerestaellning om hans egen
betydels