a-Lisas dotter om hon icke funnit denna framtid uppiggande och
foertjusande. Vem eller vad hade astadkommit denna ploetsliga foervandling?
Ingen, intet. Naturen sjaelv hade aterinsatt henne i hennes raetta
sammanhang med maenskligheten. Engang hade hon varit den stora,
vetenskapliga Willmanska slaektens offer pa den snoeda Mammons altare. Hon
hade salts som i oesterlandet unga flickor saeljas till rika vaellustingars
harem. Men hon hade kaempat sig upp ur den erotiska dyn, hennes
intelligens hade triumferat, hennes huvud hade segrat oever hennes
hjaerta. Hon hade frigjort sig sjaelv och hon skulle frigoera andra. Bort
fran erotiken! Vad det nu var, men inte var det smasaker!

Under sadana betraktelser och i en stundom angestfylld, stundom
glaedjebaevande sinnesstaemning skred fru Olga till att bestaemma sin
middagstoalett. Hennes foersta avsikt var att icke vidtaga nagra som
helst aendringar i den svarta och naestan dystra draekt hon bar. Men efter
en blick i spegeln kom hon att taenka pa, att hennes liknoejdhet foer yttre
bjaefs kunde uppfattas som en ovaenlighet mot namnsdagsbarnet, tante Sara,
och en ohoevlighet mot de langvaega gaesterna. Med en laett suck begav hon
sig till klaedkammaren. Medan hon betaenksam gick fran draekt till draekt,
naestan alla svarta eller atminstone moerka, upptaeckte hon en helvit
klaenning undanhaengd i en vra. Hon tog fram den och betraktade den med
ett vemodigt leende. Det var hennes sista balklaenning som flicka, anvaend
blott en gang. Den var omodern naturligtvis, mycket enkel och obetydligt
dekolleterad men bortsett fran nagra faniga skaera bandstumpar ganska
soet. Och det enda vita i garderoben. Fru Olga sa till sig sjaelv:

Det aer vansinnigt men jag tar den, daerfoer att det roar mig att ta den.
Jag har gatt klaedd som en gammal nucka sedan jag gift blev. Den aer
vaeldigt kortaermad foer en san haer middag, men om jag inte vagar trotsa
en sa loejlig foerdom, sa kan jag ga och laegga mig. Och Bort fran erotiken
med mig! Jag tar den, om den inte aer foer trang oever broestet och foer snaev
kring stjaerten.

Hon oemsade och staellde sig framfoer spegeln. Det visade sig, att hon i
det naermaste behallit sin flickfigur; endast fa och sma aendringar voro
av noeden. Hade hon tid daertill? Hon sag pa sitt ur; det stod alltjaemt
och gav henne inga exakta upplysningar men vael ett allmaent intryck av,
att det inte kunde vara sa farligt med tiden. Hon gick raskt till
verket, tog fram sax o