h avlaegsnade sig efter nagra minuter. Vid elvatiden
knackade han pa hos den kvinna, vars hoenshus han stoettat, och bad att fa
stanna daer oever natten. Han beraettade varifran han kom och sade att han
redan i gryningen skulle fortsaetta upp till kvarnen. Bade kvinnan och
mannen raeknades numera bland hans anhaengare. De kunde icke nog froejda
sig at den aera, han gjorde deras hus, och hustrun ville baedda at honom i
storstugan, men gaesten foeredrog att ligga hos de andra i koeket. I
dagbraeckningen avlaegsnade han sig.

Naer fru Maturin och hennes vaenner, i allo ett sjuttiotal, drogo upp mot
skogen, moette de honom pa vaeg nedat byn. Han beraettade, att han vid sin
hemkomst tidigt om morgonen funnit gubben Gruber liggande doed vid
kvarnkammarstegens fot. Antagligen hade gubben soekt honom i kvarnen, och
da han icke funnit honom, klaettrat uppfoer stegen, pa atervaegen hade han
i moerkret trampat fel, stoertat ned genom luckan och brutit nacken. Den
bestoerta skaran foeljde honom upp till kvarnen, daer de funno herr Gruber
i det laege och den staellning, draengen beskrivit.

Men redan samma afton haektades mjoelnardraengen. Hans Hinz Faber som
skaeligen misstaenkt att hava vallat sin husbondes doed. Visserligen kunde
han prestera ett sorts alibi, men da Gruber bevisligen laemnat byn redan
vid sextiden och da Faber anlaent till den omtalade garden foerst efter
klockan tio, syntes detta alibi skaeligen svagt. Vem som lett
myndigheternas uppmaerksamhet pa det misstaenkta, fallet, foerblev hemligt,
men ryktet utpekade Henrik, Graedels man. Graedel sjaelv skulle ha saent
honom i ett aerende till kvarnen, dit han anlaent vid attatiden. Han hade
funnit doerren reglad, men kvarnverket hade varit i gang. Och da han foer
att vila och fundera slagit sig ned pa baenken hade han satt sig pa
nagonting mjukt, som visade sig vara Hans Hinz' moessa. Eftersom draengen
icke hade flera moessor aen denna och eftersom han saekerligen ej vandrat
barhuvad halvmilen ned till bondgarden, hade han sannolikt befunnit sig
i kvarnen och salunda i varje fall traeffat sin husbonde foere dennes doed,
ett sakfoerhallande, som han dock envist foernekade.

* * * * *

Fabers raettegangsbitraede hette Schueler, en kunnig och skicklig jurist
men staendigt foerfoeljd av en besynnerlig otur. Ett kvickhuvud hade doept
honom till "den foerlorande partens advokat" och tack vare detta
bedroevliga renomme fick han vanligen noeja