ru
Maturin stannade och upptaeckte hans oegonbryn, som svarta, breda och
sammanvuxna lago som en likkista oever oegonen. Fru Maturin var troett
efter dansen och gangen, hon satte sig bredvid honom, i det hon fragade:

Aer du inte Hansi, vallpojken? Naer blev du mjoelnare?

Han svarade icke utan sag framfoer sig i skymningen, lugn med sina
tankar. Det var hans fritid och han brydde sig om ingen. Da fru Maturin
vilat ut, reste hon sig och bjoed farvael. Icke heller nu svarade han och
hon gick utan att saerdeles faesta sig vid hans ohoevliga tystnad. Men om
natten, da hon lag vaken utan tankar, erinrade hon sig hans moerka,
kraftiga oegonbryn och hon boerjade fundera oever hans tystnad, hans
ensamhet och hans ungdom, och hon gjorde sig manga foerestaellningar om
honom. Vid foersta tillfaelle begav hon sig ater till kvarnen. Och hon
upprepade sina besoek. Byfolket, som staendigt hoell vakt oever fru Maturin,
boerjade gaeckas med henne. Da tog hon illa vid sig och svarade haeftigt
att om det funnes manga sa kunniga och sedesamma ynglingar som Hans Hinz
Faber skulle hon hysa en baettre tanke om maennen. Saerskilt framhoell hon,
hur sedesamt han levde i staendig ensamhet och staendigt arbete. Haerat
skrattade maennen, men kvinnorna blevo nyfikna.

Redan samma hoest boerjade de vandra uppfoer stigen till kvarnen och gingo
i skymningen oever glaentan och utmed skogsbrynet, tysta som nattskaerror.
Han sag dem smyga sig fram mellan tallarna och stanna vid den sista
naermast kvarnen, som om de vaentat att han skulle ropa dem till sig. Han
ropade icke. Aentligen stego de fram, haelsade och slogo sig ned. Han
beredde dem icke plats och gjorde sig intet omak foer deras skull.

Men naer nu en kvinna foer att giva sitt besoek en rimlig orsak fragade
honom, varfoer hennes ko sinade, foeraendrades hans saett, ty det var en
allvarlig fraga och han hade som vallarepojke samlat en hel del
erfarenhet betraeffande kreaturen. Han tog alltsa fragan i oevervaegande
och anstraengde sig att finna det raetta svaret. Da undergick hans ansikte
en maerklig foervandling. Den trumpna minen foersvann, den dasiga blicken
fick liv, oegonen moerknade och foerstorades, pupillerna blixtrade som
svarta diamanter. Det starkaste intrycket och ett alldeles saereget
gjorde hans oegonbryn, som hoejdes helt sakta men slutligen sa hoegt, att
askadaren erfor samma kaensla av orolig foervaentan som om hon sett en
skicklig bagskytt spaenna sin bage till det yttersta. O