parna satte av oever aengen och utmed
vetefaeltets diken bort mot myren. Pa avstand hoerdes redan ropen fran den
aennu osynliga kedjan, som naermade sig.

Och vad tror kusken? fragade froeken Alexander.

Kusken sag pa froeken Alexander och han sag bort at skogen och han sag
upp mot herrgarn och ut oever myren. Slutligen sa han:

Vad jag tror? Jag tror, att jag tiger.

Froeken Alexander laet honom da veta, vad hon trodde.

Och under allt detta slogo Larsbos klockor sina slag och angavo sin
asikt om tiden, medan soluret hade en annan och praestens mage en tredje.
Vad honom betraeffar, sa lag han utstraeckt pa graesvallen nedanfoer
gardsplanen. Gaessen betade omkring honom, Ludwigs jakthund hade slickat
honom i ansiktet och delade nu hans laeger med huvudet pa hans broest.
Garden var tyst, dagen var varm, graeset var mjukt, praesten sov ostoerd i
tva timmar.

Han vaknade till sist, han satte sig upp, han straeckte pa sig och
gaespade, han sa:

Det kurrar sa skoent i min mage! Om gamla maerken sta, sa skulle det
betyda, att den vaelsignade timmen aer slagen. Och att bordet pa Larsbo aer
dukat.

Tyvaerr hade herr kyrkoherden i sina beraekningar utelaemnat vissa
psykologiska faktorer, som visade sig aega stort inflytande i foersenande
riktning. Maten var lagad, daerom skvallrade sjaelva luften, maettad med
haerliga dofter. Bordet i stora matsalen stod dukat, rikt pa silver och
kristall, blommor och karaffer, vaenligt och skoent. Husets gaester,
kyrkoherden, generalagenten och froeken Alexander, uppehoello sig i dess
omedelbara naerhet och tante Sara stroek da och da tyst genom rummet,
aendrade och ordnade. Men husets vaerdinna, som ensam kunde uttala det
foerloesande ordet och goera slut pa en pinsam vaentan, infann sig icke och
ej heller hennes vaeninnor. Till sist tog kyrkoherden froeken Schoenthal i
armen och yttrade hoevligt men bestaemt:

Baesta froeken Sara, faerdiglagad mat foerlorar foer varje minut i saft och
arom. Man goer oraett mot sig sjaelv, om man inte aeter den, da den aer som
laeckrast.

Ack ja, jag vet! mumlade den olyckliga gamla damen och skyndade bort som
foer att astadkomma en aendring. I sjaelva verket saknade hon allt
inflytande och kunde inte goera nagonting at saken.

De psykologiska faktorer, som kyrkoherden utelaemnat i sin beraekning av
maltidstimmen, var fru Olgas skiftande sjaelstillstand. Den langa
sommardagens haendelser hade frestat hennes krafter oever foermagan. Efter
en