e. Saerskilt roade det honom att vara foeremal foer sa manga rikt
utstyrda damers uppmaerksamhet. Kvinnorna aero sig oeverallt lika, taenkte
han. Hade jag varit mjoelnare i staden, sa skulle, de daer fina damerna ha
suttit uppradade pa mina mjoelsaeckar.

Foersta raettegangsdagen intraeffade ingenting anmaerkningsvaert
undantagandes att herr Schueler soekte jaeva aklagarens huvudvittne,
bonden Henrik; Graedels man. Vittnet hade laenge visat den anklagade
uppenbar ovaenskap, foerorsakad av svartsjuka. Da han emellertid ej
maektade styrka sitt pastaende--den anklagade sjaelv utbrast i foerargad
och myndig ton: Det aer loegn! Henrik har aldrig haft orsak till
svartsjuka--avslog raetten hans begaeran. Aklagarens seger visade sig dock
foeljande raettegangsdag som ett nederlag. Vittnet Henrik svaevade
betaenkligt pa malet. Da utropade herr Schueler:

Unge man, infoer raetten kan ni tala tryggt. Hit straecker sig inte
svartrockarnas inflytande.

Hoegeligen foerargad genmaelte aklagaren att han icke aemnade tala, att
foersvarsadvokaten framstaellde alla misshagliga vittnen sasom varande
tubbade och skraemda av praesterna. Foer att mota denna tadelvaerda taktik
skulle han inkalla byns kyrkoherde som vittne. Herr Schueler svarade
patetiskt:

Jag skulle ha kommit min aerade kollega i foervaeg haerutinnan, ifall jag
icke nyligen underraettats om att kyrkoherden foer en vecka sedan slutade
sin jordiska vandring. Han star nu infoer en domare, som ser klarare aen
vi i denna sak.

Den ovaentade nyheten fran byn och advokatens patetiska tonfall roerde
Hansi; hans oegon tarades och nagra sparsamma droppar runno utfoer
kinderna. Den papasslige herr Schueler vaende sig till sin klient och
yttrade hoegt:

Jag har hallit det hemligt foer er, min kaere vaen. Han var er fiende men
jag visste, att ni skulle bli bedroevad.

Den lilla episoden och advokatens medlidsamma ord verkade pa ahoerarna
till den anklagades foerman. Och det daerefter foeljande korsfoerhoeret med
vittnet Henrik gav dem en alldeles ny syn pa saken. Henrik foernekade,
att kvarnen varit i gang den oedesdigra aftonen, och vad moessan pa baenken
betraeffade, sa kunde den likavael ha tillhoert herr Gruber som Faber.
Vidare sade han sig icke kaenna till nagon oenighet mellan husbonde och
draeng; tvaertom hade han hoert herr Gruber lovorda Faber.

Foerbryllad av sitt huvudvittnes beteende vaende sig aklagaren till raetten
med anhallan om att vittnet matte haenvisas till si